Har tänkt på hur "platt" en upplevelse känns när man inte kan dela den med nån. Visst det var t ex jätteroligt att besöka Dramaten och träffa skådespelare och titta in i maskörens residens, men det var ändå inte så roligt som om jag hade kunnat dela denna upplevelse med någon. Jag har gått på teater själv, suttit ensam vid ett bord i pausen, ingen pratar med en när man är ensam? Konstigt? Tar man eget initiativ är man bara påträngande och pinsam. Bio har jag ofta gått på själv, men det går bättre tycker jag. Det man saknar är att få diskutera film/teaterupplevelsen efteråt med någon. Hur upplevde du det där? Jag tyckte det var si eller så.. Det blir mer en HEL upplevelse på det viset. Samma sak med att resa. Jag har många gånger funderat på att bara ge mig iväg själv nån gång, tex till Irland, min drömresa. Men ensam? Neej, det blir inte så kul. Dert blir halvt helt enkelt. Jag ser de underbara klippformationerna, jag ser havet, den blå himlen och andas in den rena klara luften i djupa andetag.. men.. kommunikationen om hur underbart allt detta är blir ensidig. Jag talar med mig själv i mina egna tankar. Jag vet vad jag ska svara. Människan är en social varelse. Det är inte meningen att vi ska existera som isolerade små öar..
Ändå gör jag väldigt mycket själv. Det går bra det med. Men det är inte det ultimata. Jag tror inte att jag utvecklas så mycket som människa heller, om min kommunikation nästan alltid är ensidig..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar