Miss i nassen..

vaknar jag med bröstsmärtor, går inte att ligga ner. Så nu sitter jag på huk i soffan och googlar om bröstsmärtor.. fan- jag verkar ju ha alla symptom på de olika diagnoserna! Fast jag lutar mest åt matsmältningsprolem faktiskt, för det kommer mest från matstrupen. Blev lite väl mycket tacos. M&M:s och ostbågar på fredagkvällen.. men aj! vad det gör ont! får väl försöka "vädra" kroppen, hehe..
Men en märklig sak är at jag är jätteöm i skinnet och i muskeln på vänster axel, riktigt öm.. usch..

Gräsänka med ont i hjärtat

Jag är så trött och slut hela tiden, det verkar aldrig vilja vända nån gång.. I måndags startade jag igång med träningen igen efter ett två veckors uppehåll pga av förkylning. Jag tog ett Spin medel pass. Efter det cyklade jag direkt till min konversationsengelska, det gick ganska sakta.. fyllde på med lite Fruktsmoothie och dubbelknäcke, men kände att näsan började rinna igen.. Shit! Vägrar! När jag kom hem gick jag nästan genast och la mig. Sov nästan 10 timmar. Var ändå inte pigg. Gick sedan iväg och körde ett jympa senior pass, och en halvtimme efter det ett spin puls pass. Jag märkte på pulsklockan att min maxpuls måste ligga högre än det datorn räknat ut på grundval av min ålder, för när jag kom upp emot rött på pulsklockan, där man ska känna sig helt utpumpad, så kände jag att jag hade mycket kvar att ge. Jag har nog en rätt bra grundkondis ändå, trots två veckors förkylning.. Men när jag kom hem sen kände jag att det värkte i bröstet på vänster sida, där hjärtat sitter.. Så jag la mig i soffan och tittade på film. T. fick sköta ruljansen.. På natten kände jag hela tiden av värken, och även nästa morgon. Så därför avbokade jag spin bas-passet. Vilade så mycket jag kunde under dagen. Men sen tog jag mig iallfalll iväg till Kvarnen på kvällen och tog ett Jympa Start pass. Det är ett pass för dem som är träningsovana, eller för dem som behöver komma igång med träning igen lite försiktigt.. Det var helt perfekt, jag blev inte det minsta svettig. Men kände fortfarande av värken i bröstet. Så jag tog det ganska lugnt hem..
Idag har Thomas dragit iväg till Skåne igen tidigt på morgonen. Det är så tråkigt med dessa ständiga resor. Vi gilllar det inte. Inte nån av oss. Förhoppningsvis ska det inom en inte allt för avlägsen framtid bli slut med dem också.. Det är försäljning på gång nu.. Idag ska jag ta det lugnt på dagen och vila upp mig inför eftermiddagen. Jag har anlitat faster Anne-Li att följa med Sanna till ridskolan. Det tycker Anne-Li är skitkul! Hon är ju gammal hästtjej. Jo, jag gillar det oxå, men nu tänkte jag iallfall göra ett försök att vara med lite i pass-jakten, trots två veckors uppehåll. Så kvart över fyra kör jag ett Jympa enkel-pass på Öster(det blir perfekt, lite lagom o-jobbigt) och sen ett Dans Fuego-pass på Kvarnen(jag ställer mig längst bak och maskar lite, hihi). Sen måste jag hem och föda mina små barn. Jag ska se till att ha förberedit något innan, så blir det inte så sent med maten.
För övrigt går jag och funderar över vad som händer med min ansökan till den administrativa utbildningen på Lernia. Har inte hört någonting, och idag är det 9 dagar sen jag lämnade in ansökan. Kanske jag ska ringa och höra efter? Vad ska jag annars hitta på? Det är ju inte bara att starta upp en egen business sådär utan vidare(det är det enda jag kan göra vid det här laget, för mycket "trial-and-error" på jobbsökandet), jag måste ju ha en idé också? Typ..

Varje morgon när jag kör till jobbet

Så hör jag den här låten på radion.

Perfekt uppladdning!

Äntligen här!

Yippi, mitt tekniska geni till lillasyster Åsa har hjälpt mig att komma ut på bloggen. Därav mitt första inlägg på denna trevliga sida. Jag är så stolt över mina systrar som är så duktiga på att skriva. Åsa, ditt inlägg låter verkligen som en explosion av tankar. Du är lik din dotter Olivia, eller tvärtom, du exploderar om du inte får uttrycka dig ofta. Jag har inte lika lätt för att skriva, det blir sällan av i vardagen. Men nu så kanske.... Just nu är tillvaron i kaos, så många planer i huvudet som rullar, och jag vet inte var det landar. Ska gå ner till deltid på Mondi och börja med massagebehandlingar igen. Samtidigt har jag sökt andra tjänster på heltid, ett sjukgymnastjobb och två kontorsjobb. Så tankarna rullar i huvudet, och tyvärr särskilt på natten. Tur att man har en man som är smittande lugn i nattens timmar. I helgen ska jag umgås med syskonbarnet Sanna. Hon är verkligen smittande glad och go, och vi ska säkert hitta på något skoj. Funderar på att ta bussen ut till Framnäs och titta på de nya kaninungarna. Det är så gott att ha roliga saker att se fram emot.

Äntligen har jag kommit in på bloggen!

Jag är verkligen ett tekniskt geni!
Det blev krock eftersom jag startade den här bloggen en gång med mailadress från mitt gamla jobb,
men nu har jag äntligen fått tummen ur och fixat det! Återstår bara att åka till Örebro och supporta syster Ann så hon också lyckas logga in! =)

Nu du Git får du konkurrens!

Lite morgonfunderingar jag fick på väg in till kontoret...
Ok nu ska jag prata om sånt man inte pratar om, och dessutom på ett offentligt forum på nätet, ja jag är lite dum på det viset...men here we go...

Hur kommer det sig att folk alltid tar för givet att om man har ett eget företag så är man en överpresterande, ambitiös och jätteduktig arbetsnarkoman?

Nu har jag hyrt mig ett kontor, för det var absolut nödvändigt, jag får dra mig själv upp i håret varje dag, och varje minut och sekund får jag tvinga mig själv att göra något vettigt, egentligen skulle jag ha ett jobb där jag blir serverad jobbet - stå i en kassa, ta emot kunder etc. Kommer ihåg att jag älskade när jag hade kundmottagning för då fick jag jobbet "serverat" och slapp tänka själv så jävla mycket hela tiden. Gör det mig till en sämre människa? Nej, men nu när jag kör eget så får man hela tiden kommentarer av typen "å vad skönt för dig att få ett kontor så att du kan LÄMNA jobbet och inte behöver ta med dig det hem...
Nej, jag behövde lämna HEMMET och inte ta med mig allt softande till jobbet...
Visst, det är skitcharmigt att jobba med bärbara i knät i soffan, men hur effektivt blir det?
Jag kan vara skiteffektiv i perioder, men däremellan...herregud vad jag är seg på att komma igång!!!

Och nu har jag ett jobb där man måste ta på sig byxor igen....tufft värre....Och det behövde jag!

Vilken väg ska jag ta? Vart ska du då? Jag vet inte! Men då spelar det väl ingen roll vilken väg du tar?!

Jag hörde om en politiker i en artikel som påstod att det inte finns någon fattigdom i Sverige. Nej, det förstår man ju att den sittande regeringens politiker inte vill kännas vid. Då får de ju krav på sig att göra något åt det..

Precis som det är jobbigt för oss alla att kännas vid saker. En metafor: man slår ut en boll som inte hamnar på fairway utan ut i ruffen. Då går man fram till bollen och säger "Den ska inte ligga här" Sen försöker man slå ut den. Det går inget bra. Istället för att säga"Okej, bollen hamnade här. Kan det ha någonting att göra med hur jag gjorde där borta? Om jag försöker slå ut bollen dit, där jag vill ha den , på ett annat sätt än hur jag gjorde därborta?" Resultatet blir högst troligt ett annat. . För som Charlie Söderberg sa igår på seminariet"Ett rikare liv" När det skiter sig för dig i livet, vem är det som alltid är med då? Jo, det är du! (usch, vad jobbigt ,va?!)

Så börja med: Var befinner jag mig just nu? och sen: vart vill jag komma! Vilket är mitt mål? (och då är det INTE vart jag INTE vill komma, som typ: jag vill iallafall inte till vården igen!) Så visst behöver vi ha kunskap här i livet, men den leder ingen vart om vi inte har en attityd, en motivation. Det är klart som korvspad egentligen, men i mitt liv har jag bara flummat omkring utan mening eller mål. Jag erkänner det för mig själv. Det svåra i kråksången är nu: vart vill jag? Det är det som jag måste komma på! (och så tänker jag i nästa slag: "ja, iallafall inte att bli löneslav igen! Feel tänk! VART vill jag? Hmm.. en egen business inom t ex xxxx? Kan det va något?) Ha ha, jag fick verkligen mycket att tänka på och börja AGERA på..

.

Count your blessings

Imorse när jag vaknade kände jag mig varken särskilt pigg, glad eller inspirerad att börja den nya dagen. Om det inte hade varit för att jag måste fixa frukost till tjejerna, hade jag bara legat kvar i sängen. Sanna är alltid så glad och positiv när hon har en skoldag framför sig. Idag skjutsade jag henne till skolan, eftersom jag har bilen. Hon uppskattar det mycket, känner sig ompysslad. När hon skulle gå in i klassrummet stannade hon till, sa "jag älskar dig mamma" och gav mej en puss på kinden. Hon är en genomgo tjej! Jomanda är hemma sen igår, för ont i halsen. Hon blir riktigt slapp och seg när hon går hemma.. joo, jag känner igen det..
Men, jag började med att tänka på vårt gamla sunkiga hus, med trasiga tapeter, halvfärdig renovering och gamla sunkiga möbler. Suck! och sen en stor tomt med en massa äpplen o päron liggande på marken, som jag vare sig har någon energi eller lust till att plocka upp. Suck igen! Men sen tänkte jag på den där frasen som jag sett så många gånger från en vän på Facebook- "Count your blessings". Då tänkte jag att jag tänker om lite här: Jag bor , i ett hus mitt i stan, med en bra skola 3 minuters promenad härifrån. Jag har en familj, en man och två underbara döttrar. Jag har tid att göra saker jag tycker om :träna gå på bio och teater. Jag har alla möjligheter som finns egentligen, att kunna göra vad jag vill. Så just då, i det ögonblicket, kändes det lite bättre. Det största hindret för min egen utveckling är ändå jag själv. "Du duger som du är" sa några medmänniskor till mig. Mina tidigare arbetskamrater skrev som avsked: "Var alltid dig själv." Jo, där klämmer nog skon som mest. Att jag bär på denna ständiga följeslagare som tynger ner mig och gör mig orkeslös, trött, resignerad och deprimerad. Jag-är-värdelös-spöket. Den hänger sig fast, jag lyckas inte slänga av mig den. Men emellanåt glömmer jag den lite, ignorerar den. I korta euforiska stunder kan jag lyckas övertyga både mig själv och andra att jag är både duktig, kapabel, trevlig, duglig och skicklig. På det mesta egentligen. Ha ha! Men upp till bevis? Då faller allt platt som en pannkaka. Det finns säkert nån kurs för det där. Det finns kurser för allting. Tror bara inte på att det hjälper så mycket att gå dem. Det skulle däremot hjälpa om jag någon gång i livet faktiskt kunde genomföra något riktigt bra, visa för mig själv att jag faktiskt KAN någonting. Något som är värdefullt. För mig. Mest. En gång drömde jag att jag stod på en tennisplan och skulle skjuta över tennisbollar. Men jag träffade aldrig rätt. De kom aldrig över till andra sidan. En ganska illustrativ dröm, skulle jag vilja påstå. På något sätt så känner jag mig handligsförlamad. Som om jag vore bunden till händer och fötter. Jag får aldrig riktigt längre tag i den där känslan om att "allt är möjligt". Istället får jag verkligen tag om känslan att "allt är försent" Då finns ju inte mycket kvar att vara sig säga eller göra. Men lite livsgnista finns det ännu. Nån gång ska jag komma ur den här "förlamningen". Jag tror att jag sjunker ner i någon slags dvala när det blir mörkt och kallt. Jag behöver ljus och värme! Tänk om jag kunde ta mitt pick och pack och dra dit solen lyser! Få tillbaka energin och lusten att leva.. Nåväl, jag få se fram emot min lilla Talinnresa i november. Kanske vaknar livsandarna något av den? Hursomhelst hoppas jag att T. och jag ska få det lite mysigt ihop på tu man hand. Det händer allt för sällan. OCH att T. kan slappna av.. det blir nog den svåraste biten..

Ännu en trött dag..

Fortfarande känner jag mig dödstrött. Troligtvis beror det på att jag släcker försent om kvällarna. Men man vill ju hinna med att umgås också, eller hur?
Tydligen så är det inte så farligt i skolan eller klassen som jag befarat. Sanna trivs jättebra och säger att hon har superbra dagar i skolan. Hon har flera kompisar, och ingen är dum mot henne. Det är en speciell kille i klassen som är extra bråkig, gapar och svär och provocerar, men hon brukar titta honom rätt in i ögonen och sen säger hon: "Håll käften!" Då kommer han av sig. That's my girl! :)
Idag var det Öppet Hus på Trygghetsrådet då rekryteringsfirmor var där. Jag pratade med flera stycken och fick lite med mig faktiskt, som jag hoppas kan bära frukt..
Efteråt gick jag och Annelie(en supertrevlig tjej jag lärt känna från Kompetensinventeringen) och åt lunch på Formosa på Stortorget. Länge sen jag var där, men det var riktigt gott med friterade räkor och kycklingspett, mums! Vi diskuterade lite grann kring vad vi vill göra i framtiden, och lite olika kul saker vi har på gång. Jag berättade om mina teatrar jag ska gå på, Amadeus och Den Girige, om min danskurs i Folkliga danser på Felan och om T´s och min Tallin-kryssning i november. Annelie ska åka med sin man och lille pojk till Thailand om en månad. Lyckost där! Jag önskar jag hade råd.. Vi kom överens om att vi kan höra av oss i vår Facebook-grupp om vi ska till TRR någon dag, så kan man ju träffas efteråt och ta en lunch och faktiskt peppa varandra lite. Utan att nödvändigtvis behöva kalla det Sparring-grupp. Vi tar det lite lättsamt och otvunget. Det blir faktiskt bäst på det viset, tror jag.
Ikväll ska jag gå på ännu ett Friskis-pass och få en ny stämpel i "pass-jakten". Det blir Core, en träningsform som gör "wonders" för de bortglömda musklerna i kärnan, magen, bålen. Efter passet får jag superbra hållning, blir minst en decimeter längre. Säkert! :)

Lugn dag idag

Av nödvändighet ger jag mig inte ut idag utan stannar hemma i hemmets lugna vrå. Det är kroppen som säger ifrån, nej snarare skriker ifrån! Aj, benen är som stockar, duger knappt inte till att gå på. Så ikväll ställer jag in Boxen. Imorrn blir det däremot Core(magmusklerna främst får en duvning!)på Kvarnen, och på torsdag ska jag Boxas med Mathilda på Kvarnen. Det blir heller ingen Word 2007 kurs på TRR. Jag får ta det efter Öppet Hus på TRR imorgon, när rekryteringsföretagen kommer. Ett par av oss från Kompetensinventeringen ska gå ut och luncha efteråt också. Trevligt!
Jag sorterar tvätt,bloggar tar rätt på disk. Ska nog lägga mig en stund senare, kroppen känns paj, och jag år så outhärdligt trött, vill bara sova... Först ska jag kolla upp om det finns några jobb att söka. Sanna kommer hem efter två, förmodligen tar hon med sig en eller två kompisar som vill ha mellis.
Solen gör ihärdiga försök att tränga sig igenom mina tvärskitiga fönster. Jag ignorerar den. Kan verkligen inte ta mig någonstans idag, känner mig SJUK.

Tid- ett märkligt fenomen

Konstigt det här, ju mer tid man har, desto svårare tycks det att få tiden att räcka till.. märkligt fenomen, helt klart. Idag har jag pratat en lång stund med en av pojkmammorna i Sannas klass. Det är lite stökigt i klassen och otrygghet på rasterna. Dessutom har barnen inte fått en enda läxa fast över halva terminen har förflutit. Vad säger läroplanen om det? Ska fråga syrran, som är lärare på Glanshammars skola. Vi får mobilisera oss, vi föräldrar, och börja ställa krav. Tiden i skolan är viktig för våra barn. Den har betydelse för hur deras framtid kommer att se ut. Nej, nu får vi säga ifrån, och det på skarpen!
Ett par timmar körde jag framför datorn på TRR, nya Klickdatakursen, Word 2007 grund. Sen iväg på ett medelgympapass på Kvarnen. Tjejen där hade en viss förkärlek för benböj och armhävningar..hjälp, mina lårmuskler, ynk! Sen en sväng till Bibblan för att läsa NA. Inte mycket att ha, men det gäller ändå att hålla sig lite upppdaterad, men fy vilken värdelös tidning! Sen kom jag på att jag glömt att hämta mitt pris på Mitt Fik, så iväg till norra delen av stan igen. Vilket fint paket! Lite teer, fin choklad och lite ekologiska bars.Inslaget i fint cellofan-paket. Det var enbart för att jag hade rekommenderat Mitt Fik till så många vänner på Facebook. Två av dem ska dessutom få gratis fika där. Tack vare mig. Kul! Såg att jag hade tjänat 100 spänn på Min Deal också. Hoppas det kommer upp ett nytt erbjudande om massage för halva priset, då tar jag det direkt! Även om jag tycker den senaste massageterapeuten var lite "halvfesig". Hon tog ju inte i nåt. Ville ju inte säga till heller, för hon var dessutom gravid.. Och hennes naglar körde in i skinnet på mig hela tiden. Blir definitivt ingen andra gång! Sen hem och läsa Svenska Dagbladet, tvätta och ta igen sig lite. Herregud vad låren värker! Efter det var det dags att cykla upp till kursen i Konversationsengelska på Folkuniversitetet. Duncan blir inte förvånad längre att se mig dyka upp ideligen. Men nu har jag äntligen bestämt mig. Det blir den här kursen, till fördel för Business english. Vill ju prata med folk som jag kan ha utbyte av, som ligger på liknande nivå. Det är riktigt skoj faktiskt! Sen hem till god middag och mys med familjen. Sanna spelade lite "trudelutter" på Klarinetten. Hon har blivit jätteduktig, riktigt fint ljud, och inga "tjut" längre. Way to go, girl! Snart ska här knoppas, blir en körig dag imorgon med..

--------------------------------------------------------------------------------

Trevligt samkväm med systrar-eller Operation Sanering?

Haha, då har en HEL lördag gått åt till Städning! Det är ingen av mina favoritsysselsättningar direkt, men denna gång hade vi planerat det här sen ett par månader tillbaka, och jag hade dessutom tagit ledigt från mitt värduppdrag i receptionen på Friskis. Vad var uppdraget? Jo, jag och mina fyra systrar skulle se till att städa(läs sanera) vår dyra moders lägenhet i Brickebacken. Vår mamma Hilkka börjar se mycket dåligt, dessutom har hon väl heller aldrig varit nån fan av städning(känns igen, jag vet nu varifrån jag har ärvt mitt sinne för ordning & reda... NOT!)
Det bökigaste tyckte jag var de eländiga fönstren. De var ihopskruvade med hundraelva skruvar som satt stenhårt för de var nämligen igenmålade. Persiennerna var dyngskitiga och var tvungma att torkas ett blad åt gången..BLÄ! Några verktyg,(skruvmejsel, kökskniv, hovttång, bordskniv..)och svordomar senare, fick vi till slut inkalla hjälp från grannen snett över som kom farande mycket kompetent med sin elektriska skruvdragare. Seger! Det var faktiskt Christer och Elisabeth, gamla vänner och grannar från Pålsboda, som nu har flyttat in i lägenheten snett mittemot mammas! De är så goa, vi tog en fika tillsammans, innan de gick tillbaka till sig igen. Det var inget litet projekt vi tagit på oss, kan jag säga! I stunder förtvivlade jag att vi någonsin skulle bli klara. Mina suckar vid persienntorkningen slog nog alla rekord. Och mamma sprang såklart beskäftigt omkring och delade ut repliker som: "men varför får du inte upp fönstret, Ann fick ju upp sitt?" eller: nu blir Gun så trött på mig att jag tjatar, men jaa, jag blir faktiskt trött på mig själv(!!)" Hehe, men, trots allt, i det stora hela så tycker jag att det var rätt trevligt ändå. Vi var tillsammans alla systrar, vi såg ett tillfredställande resultat växa fram, och, faktiskt, mamma sa TACK. Flera gånger dessutom. Inte dåligt.
Hört under dagen: "Hittar du några döingar därinne" (till Gun som gjorde dubbelcheck i köksskåp efter mjölbaggar)
Ytterligare trevlighet: jag fick tillfället att visa mina systrar Lis och Åza Fredsgatans nyöppnade fik Alla Tiders Kaffe. Vi blev så väl mottagna av killen där, trots att han egentligen snart skulle stänga när vi kom. Han bryggde kaffe på ett säreget sätt som jag aldrig tidigare skådat. Var kopp för sig. Först värmde han upp glaskannor med hett vatten. Därefter malde han bönor som han hällde i en tratt. Kannorna placerade han undet hål i bänkskivan. Sedan hällde han vattnet genom trattarna, det sipprade långsamt igenom ner i kannorna, nu som nybgryggt doftande kaffe! Wow! Vi placerade oss i den gammeldags soffan och fåtöljen i det inre rummet med varsin kanna kaffe, koppar med fat i tjockt porslin(som håller värmen) och varsin liten Cupcake med citronglasyr. Ur högtalaren sipprade Victoria Tolstoys ljuvliga stämma.. Mys på hög nivå, kort sagt. Åza köpte espressokaffe av killen, och då bjöd han oss på varsin kopp espresso, så vi skulle få smaka. Det var den ljuvligaste espresso jag någonsin smakat! Dit får vi gå igen. Helt klart.
Vi hade en hel del kvar att göra hemma hos mamma, så vi återvände för mer städning, nu dock styrkta till både kropp och själ.
Ytterligare trevlighet: Vi åt en helt enkelt LJUVLIG grönsakssoppa som Gun och mamma förberett dagen innan. Det var så smaklökarna formligen vibrerade(Guns seasoning) och glad var jag att det inte blev klimp i soppan(USCH!). Modren svängde dessutom kvickt ihop lite pannkakor. Det satt riktigt fint efter all städning. Men JEEESUS, där och då kände jag hur musten riktigt rann ur mig.. Phiuu, hur skulle jag orka städa ännu mer nu?? Men det gick, och nu har mamma ett strålande, skinande hem, tack vare sina otroligt kompetenta döttrar. Jajamen! Så det så.

Less

Jag är så trött och less på det här livet nu! Dagarna bara rinner undan och inget vettigt blir gjort. T är jämt borta på nåt(fotbollen, jobbet, Skåneresor etc) och jobbar ihjäl sig på jobbet om dagrna. Sen är TV:n på om kvällarna. Jag kan inte hitta struktur och fokus på mina dagar. Det blir så splittrat så ingenting blir ordentligt. Huset och trädgården förfaller. Jag ORKAR inte bry mig! Jag känner att T tycker att jag ska ta hand om allting härhemma nu, bara för att jag inte jobbar. Jovisst, men det blir då heller ingen tid över för att aktivt söka jobb och skaffa mig ny kompetens. Framförallt har vi absolut ingen tid eller ens lust till varandra. Jag är den enda som aktivt jobbar för det. Jag ordnar teatrrar, jag ordnar sällskap till teatern, jag ordnar barnvakten, jag ordnar fester, jag ordnar lunch ihop. T tar aldrig nånsin ett enda minsta initiativ till något sådant som han och jag ska göra på tu man hand. ALDRIG. Jag lägger mig demonstrativt i sovrummet och läser eller surfar på Internet när TV.n står på varenda jävla kväll!
Nu hittade jag ett superbra erbjudande på Groupon deal: en kryssning till Tallin för två, med A-hytt med dubbelsäng, specialfrukost med mousserande vin, middag för två, entre till Spa i Tallin, en hel dag i Tallin. Allt för 1540 kr! Under halva priset. Men T's första reaktion är bara: men var ska vi göra av barnen? Jamen, herregud, vi ordnar barnvakt! Hur svårt kan det va? Och vi hade bara igår på oss att bestämma oss, för dealen gällde bara då. Nu har jag köpt den, så nu ska jag boka så snart jag vet med barnvakt och så(det får jag naturligtvis ordna i vanlig ordning). Men T´s kommentar är: Om barnen inte vill så åkar jag fan inte! Hur kul är det?? Är det bara jag som vill umgås på tu man hand eller?? Jag börjar tänka i banor skilsmässa nu faktiskt..

Tillsammans

Har tänkt på hur "platt" en upplevelse känns när man inte kan dela den med nån. Visst det var t ex jätteroligt att besöka Dramaten och träffa skådespelare och titta in i maskörens residens, men det var ändå inte så roligt som om jag hade kunnat dela denna upplevelse med någon. Jag har gått på teater själv, suttit ensam vid ett bord i pausen, ingen pratar med en när man är ensam? Konstigt? Tar man eget initiativ är man bara påträngande och pinsam. Bio har jag ofta gått på själv, men det går bättre tycker jag. Det man saknar är att få diskutera film/teaterupplevelsen efteråt med någon. Hur upplevde du det där? Jag tyckte det var si eller så.. Det blir mer en HEL upplevelse på det viset. Samma sak med att resa. Jag har många gånger funderat på att bara ge mig iväg själv nån gång, tex till Irland, min drömresa. Men ensam? Neej, det blir inte så kul. Dert blir halvt helt enkelt. Jag ser de underbara klippformationerna, jag ser havet, den blå himlen och andas in den rena klara luften i djupa andetag.. men.. kommunikationen om hur underbart allt detta är blir ensidig. Jag talar med mig själv i mina egna tankar. Jag vet vad jag ska svara. Människan är en social varelse. Det är inte meningen att vi ska existera som isolerade små öar..
Ändå gör jag väldigt mycket själv. Det går bra det med. Men det är inte det ultimata. Jag tror inte att jag utvecklas så mycket som människa heller, om min kommunikation nästan alltid är ensidig..

Underbar låt att "mysrysa till"

Den här låten hittade jag på min väninna Ilonas FB-logg. Hon har så himla bra musiksmak! Helt underbar video! Passar bra att mysa till så här dagen efter Kräftskivan..

En inre process har startat..

Efter att jag varit på Tanja Lorentzons monolog "Mormors svarta ögon" har jag inte blivit riktigt den jag var innan. En inre process har startat i mig. Så många olika minnen ploppar upp, ideligen, ideligen. När Tanja i sin pjäs går runt, runt, frustrerat skakar på sina händer och försöker frambringa det finska språket, men ut kommer bara konstiga ljud, då känner jag igen hennes frustration.

Ett minne ploppar upp: Jag sitter i trappen i hallen och lyssnar på min mamma som pratar i telefon med en finsk väninna. Det låter verkligen som om de har mycket att prata om, mamma pratar alltid länge, länge när hon pratar finska. Det låter sådär lite småtrevligt, också ganska sorgset och ibland rent av uppgivet. Emellanåt hörs en tung suck, sedan fortsätter samtalet. Jag tänker att om jag lyssnar riktigt intensivt och länge så kommer jag snart att förstå vad de säger. Så måste det ju vara? Så jag spänner öronen och jag l y s s n a r p å v a r j e s t a v e l s e. Det gäller att ha tålamod. Jag hör hela tiden: "no ni, no, ni. Jag gissar att det nog bara är nån slags utfyllnad, typ: ja, ja, eller jo, eller jaha. Jag ger inte upp, varje gång mamma pratar finska i telefon, sitter jag på min åhörarplats i trappen, med öronen utspända.. Snart, snart kommer jag att förstå vad som sägs..

.

en resa till Stockholm och en resa i mitt inre..

I lördags tog jag Lindbergs buss in till Stockholm för att hälsa på min gamla gymnasiekompis Eva-Lena. Hon är en så sprudlande positiv och levnadsglad tjej, det var så härligt att återse henne igen!
Vi gjorde verkligen stan, En sväng in på Hötorgshallen för den berömda fisksoppan på Kajsas Fisk. Mums! Där hann vi avhandla en hel del sen sist.. Naturligtvis en titt på Buttericks, och vi tog oss till det härliga gamla fiket Vetekatten där vi njöt av gott hembakt och avhandlade ytterligare lite mer. Vi kollade in lite butiker i Gamla stan och sen var det dags för den guidade vandringen. En mycket trevlig tur, som bl a lärde oss att se på husens beslag hur gamla de var. Sedan tog vi oss till Stampen för lite Blues jam och en öl. Alltid mysigt där! Även om det inte direkt är Evas typ av musik..Vi letade runt i Gamla stan efter en lämplig restaurang som vi skulle äta på efter teatern. Till slut hittade vi en liten mysig krog på Lilla Nygatan, som hette Gunnels krog,där vi bokade ett bord. Sedan fick vi bråttom- tunnelbana till Östermalmstorg och därefter Dramaten. Mitt första besök där någonsin, så vi fick fråga om vägen. Högst upp i Tornrummet skulle vi. Det var en monolog av Tanja Lorentzon som heter "Mormors svarta ögon" Den handlade om hennes mormor, mamma och om henne själv, om sitt sökande efter identitet, om ett tappat språk-finskan.
En och en halv timme satt vi helt tagna, skratt och tårar.. Så mycket var igenkänning.. På slutet när hon läser en naturlyrisk dikt till sin döda finska mormor på klingande vacker finska, ja, då snyftade jag högt..
Själv vet jag nästan ingenting om min finska släkt. Min mormor och morfar dog tidigt, jag har aldrig träffat dem. När vi har besökt Finland eller fått besök, så har jag aldrig kunnat kommunicera med dem. Jag kan ingen finska alls. Ingen av oss fem systrar fick lära oss.det. Mamma ville förmodligen att vi skulle bli helt svenska. Själv kom hon hit som finskt krigsbarn. Hon talar fotfarande finska. Många gånger har jag känt den känslan av att jag har förlorat något som var min arvsrätt. En gång vet jag att jag försökte lära mig lite ur en finsk lärobok. Ha! Nej, det är inget vanligt språk att försöka lära sig.. Jag kan typ räkna till sex, maito=mjölk, eiti=mamma, issä=pappa, minä rakastan sinua=jag älskar dig, Hyvää huomenta= Godmorgon, Tervetoula=välkommen. löulu= vatten man skvätter på bastuaggregatet så att det ångar upp. Allt felstavat, men det är min samlade kunskap på finska. Det är sorgligt. Något av min verkliga identitet har ju ohjälpligen gått förlorad. Min klasskompis gick på hemspråksundervisning i finska. Då tänkte jag att jag skulle fråga om jag också kunde få det. Men se det var stopp! Hemspråksundervisning i finska fick man endast om det talades hemma. Jag framhärdade inte heller..Det var ju inte riktigt fint, och sånt känner man ju som barn. I roliga historier är ju finnen alltid den där lite korkade, fyllehunden med niiiiven. Jag kände mig heller aldrig finsk. Jag visste knappt någonting om mammas historia, för hon berättade aldrig någonting om det. Jag minns en gång när vi tittade på en ishockeymatch(konstigt, men vi tittade väl med pappa) och då blev jag så förvånad när mamma hejade på Finland, och inte Sverige. Då sa hon att det var för att hon kom från Finland. Jag tror inte ens att jag hade vetat det innan. Jag måste ha varit väldigt liten, kanske 4-5?
En annan sak är mattraditioner. Kom att tala med en studiekamrat på högskolan som hade finska föräldrar(och som talade finska). Då kom jag underfund med att vi hade likadana julmatsförberedelser, typ morotslåda, kålrotslåda..knappt jag vetat ens att det var särskilt finskt..
Jag tycker att Tanja var modig som började söka i sin historia och gjorde en pjäs av det! Det var väl ett inre driv, någonting hon behövde göra för sig själv. Sådant kommer ofta med åldern. Det blir viktigare, det här med släkten.
Egentligen är jag ganska rotlös. Jag har i princip ingen kontakt eller koll på min släkt alls(utom mina systrar och syskonbarn). Vare sig på pappas svenska sida, eller på mammas finska sida. Det är idag något som är mer regel än undantag. Har vi blivit så autonoma? Vi klarar oss själva, målet är att aldrig någonsin behöva någon annan?
Den här pjäsen satte definitivt igång inre processer i mig.. Vad ska jag göra med detta?..

Tappad lust

Känner ingen lust till någonting längre, vandrar bara omkring som ett tomt skal.

Kom igen då lilla paj..

Bli klar! Jag vill äta dig!



- Posted using BlogPress from my iPhone

Tidigare idag

Tänk att betala en annan människa för att karva i ens tänder och rensa dem från skräp, kändes väldigt...1700-tal....och majestätiskt på något vis. En sista kvarleva från att ha sin egen livmedikus.
Där ligger jag på tronen medan min livmedikus putsar och fejar med mina tänder...

Två gånger om året går jag och rensar tandsten. Trots borstning, tandtråd, mellanrumsborste och tandskölj får jag ofta problem med tandköttsinflammation och tandsten. Jag har tydligen mycket saliv, vilket jag trodde var BRA för tänderna, men det är visst bra mot karies men illa för tandsten... Iallefall, sedan jag började gå 2 gg om året för ca 6 år sedan har jag haft mycket mindre hål och bättre tandhälsa!

Jag ser det som om jag unnar mig en skönhetsbehandling...för det finns ju inget som påverkar ditt utseende mer än hur tänderna ser ut. Och för ynka 600 spänn (med bidraget), får jag tänder som inte bara ser rena ut, de ÄR det också, superfräscht! Som en storstädning... Och alla beläggningar som blir av kaffe och te´putsar hon bort med vatten och ultraljud! Mycket smartare än att bleka tänderna kan jag tycka...ok de är inte supervita, men de är fläckfria och dessutom friska!

Jag kan förstå att folk inte går till tandhygienist eftersom ens första erfarenheter från folktandvården handlar om att låtsasborsta med tandborste på en jättelik låtsasmun.... kom ihåg att hon skällde jättemycket på mig också för att jag hade så mycket hål, att jag nog inte borstade ordentligt...

Men min tandhygienist skäller inte, hon ger tips på saker jag kan prova till nästa gång..Så
 jag rekommenderar verkligen ett besök hos en tandhygienist, hitta en som är bra och trevlig! Jag går till min tandläkare Wolk i Vällingby. Hon kör egen firma med bara hygienist och henne själv, de båda är SÅ proffsiga och duktiga och tycker att det är viktigt att lagningarna blir snygga också! Hon jobbar också med traditonella skönhetsbehandlingar, så vill man ha lite Restylane eller Botox så går det också bra...haha...jag hålller mig till tandputsningen jag...

/Åza

På skönhetsbehandling

Hos tandhygienisten, provar att blogga från mobilen,


utvecklar senare...
- Posted using BlogPress from my iPhone

Big four

I Söndags var det ju "The Big four" på Ullevi i Göteborg. Jag visste att en av dem var Metallica och tänkte mig att de andra tre kanske var Iron Maiden, Guns´n Roses och Mötley Crue ... tja såna där STORA hårdrocksband som man lyssnade på när man var liten liksom...
Nähä nä, det var Anthrax, Megadeth och Slayer...??
Har hört talas om dem, men aldrig lyssnat på något av dem....fick då vet att dessa är de 4 stora trash-metal-banden. Visste inte ens att den genren fanns, och ännu mindre att jag i 20 års tid varit en trash-metallare, eftersom jag ÄLSKAR Metallica.
Bänkade mig framför TVn och genomled en halvtimme av Slayer.... (söt sångare som log så gulligt efter varje framskriken strof).
Sedan var det äntligen dags för höjdpunkten! Metallica! Jag började ju lyssna på dem 91-92 nån gång när "black album" kom, Enter Sandman och den grejen. Sedan lyssnade man ju sig bakåt på Kill ém all, Master of Puppets och Ride the lightning. Så konserten passade ju mig perfekt, bara låtar från de 4 albumen, utom på extranumren. Och det var bra, riktigt bra, jag störde mig bara på detta:
1. Varför har trummisen fin-jeansen på sig? Hur mycket hårdrock är det med mörkblå hela jeans och enfärgad t-shirt? Trodde han att inte skulle synas bakom trummorna?
2. Varför låter de basisten göra ett bas-solo? Alltså, det är ett komp-instrument, och hur mycket han än åmar sig, plutar med läpparna, kastar sig ner på knä och slänger med håret så låter det ändå bara: dum-di-dum-de-dum-dum-dum...
3. Varför har de så mycket ljudeffekter på James sång? Har har halsont? Känns som han sjunger lite på "rutin" utan känsla. Min favoritlåt Sad but true blev ett riktigt anti-klimax, men det är väl lite så med gamla favoriter...

Men frånsätt detta, vilka musiker! Jag tror att vem som helst, som inte ens tycker om hårdrock, om det hade lyssnat på denna konsert hade de ändå kunnat uppskatta musiken, för den är så full av POWER!

Snart åker vi till Spanien

3 av 5 ska med. Gun, Lis och jag, Åza och så lilla mamma. Det blir skojigt, och utmanande... Tror nog mamma ska klara resan bra, trots att hon fyller 75 i år. Men kommer vi att hålla sams?
Barnen ser fram emot att umgås med sin mormor, Irmelin skickade ett vykort till henne när vi var på Skansen igår. Jag tycker mycket om min mamma också, men helst i små doser i taget. För det är så svårt...att lära sig...att inte gå i fällan...och bli en väldigt liten, liten Åza som känner att hon måste försvara sig med näbbar och klor...det måste jag ju faktiskt inte, jag är ju stor nu.

Jag måste säga att jag är imponerad över förvandlingen mamma har genomgått sedan hon flyttade till seniorboendet i Örebro. Tack Ann för att du stöttade och pushade i beslutet! Och tack alla systrar som hjälpte dem att flytta! Vilket liv hon har nu! Fredag till söndag hade hon varit på "läger" på Soliden med kyrkan. På måndag f.m. var hon i kyrkan på gudstjänst och fika och på eftermiddagen skulle hon till sin bokcirkel. På tisdagar och torsdagar har hon pensionärsgrupper i två olika hus och någondag därimellan har hon finska föreningen. Nästan varje dag har hon aktivitet med andra människor och hon har skaffat sig ett stort socialt nätverk. På helgerna är det ofta resor, utflykter och roliga saker på gång. Det är nästan så att hon inte har tid att träffa oss barn!

Mamma är ju en social människa, hon tycker ju om att vara med andra människor, att ha folk omkring sig och hon kan ju prata med alla. Men efter familjeliv där hon haft umgänge med andra familjer så har ju de flesta vänskapsrelationer runnit ut i sanden, som de ju gör för eller senare för de flesta tror jag... Men nu är hon tillbaka med full kraft, härligt! Och att hon själv söker upp alla dessa tillfällen till möten, det är så härligt att se! Hon är inte bara med i sitt egets hus förening, utan även i grann-husets! Det är så bra också att hon får hålla igång, för hon säger gärna att hon är trött, inte orkar något, men det gör hon ju uppenbarligen!

Och det är skönt att höra att hon låter precis som vanligt, jag ser henne ju så sällan så när jag ringer så lyssnar jag vaksamt efter förändringar, men hon är sig verkligen lik! Det är det vanliga, prata mat, prata priser, har jag gått upp eller ned i vikt? Hur är det med mitt hår och med mina finnar? Kan jag uppfostra mina barn eller är de helt hopplösa? Träffar jag hellre svärföräldrarna än henne? Jo och svärfar och hon är förresten ÖVERENS om att jag är ganska så dålig på att uppfostra mina  barn...Och sådär var jag ALDRIG när jag var liten minnsann...Och har jag någon sjukdom så är det säkert det värsta... Ja, ja, jag är faktiskt en stor flicka och behöver inte mammas tröst...

Befriande regn

Vad skönt att det regnar idag, för idag ska jag fixa med städning och förberedelser för födelsedagskaffe och kommer ändå inte ha tid att gå ut så mycket. Jag hann i alla fall gå ut och hämta tidningen innan duggregnet övergått till strilregn. Sitter nu och tänker att här kommer jag nog mest skriva vardagsdravel, men det kanske funkar det med.

This is the end of no return..

Då är jag fågelfri då. Fick gå på studs från jobbet idag med bibehållen garantilön uppsägningstiden ut, dvs till 1:a juni. Det var en sån oerhörd lättnad att jag tog helt slut..
Nu har jag all tid i världen att söka jobb. Får jag inte tag i nåt direkt så har jag ändå en varm skön härlig sommar framför mig.. Dessutom ska jag ju jobba på Friskis & Svettis. Vilken tur att jag har det! Då kommer jag ut bland folk och får göra nåt som har betydelse. Får känna mig viktig. Det sociala är ju det jag mycket saknar när jag inte har jobb. Vi människor är sociala varelser och jag är inget undantag. Imorrn åker jag till jobbet med bilen och plockar ur mitt rum. På torsdag bjuder jag arbetskamraterna på fika. Sen är det definitivt slut på min tid där. 3 år.. Jag har längtat länge efter denna dagen. Så skönt att den äntligen är här. Nu ska jag först vila, sen ska jag ta tag i mitt nya liv med nya krafter!

Glömmer att titta på denna blogg. Kan man inte få ett epostmeddelande när något är inlagt????
Ska iväg och föreläsa. Alltid spännande att möta en ny grupp. Hoppas vi trivs och att de får ut det de önskar av eftermiddagen.
Jens blir alltmer hemmaman och jag inser att det inte är en helt lätt roll. Jag glömmer att uppskatta allt han gör för mig. Typiskt omvända könsroller. Vad gör man? Tar hem en blomma? Nej, det handlar nog mest om att komma ihåg att lyssna och visa i kroppsspråket hur mycket jag tycker om honom-och det han gör dessutom. Men ofta är jag trött när jag kommer hem och vill helst stänga av omvärlden och gå in i min lilla Farmvillbubbla och leka en stund:-)
Må så gott alla systrar - närhelst ni läser detta om ett halvår eller så!

Coelhos tankar om mode och hur det påverkar våra liv

"Men här är människor som tror att "mode" är allt. En gång varje halvår gör de av med en förmögenhet på någon liten detalj som de bör ändra på för att fortsätta vara medlemmar i den exklusiva rikemansklubben..........

.."Men inte långt därifrån ligger Hollywood, en relativt sett mäktigare maskin-om än på nedgång-som fortfarande lyckas få de oskuldsfulla att tro på haute couture-klänningar, smaragdhalsband och extralånga limousiner. Och det är vad som fortfarande visas och skrivs om i alla tidningar-och vem vågar förstöra en miljarddolarindustri som innefattar reklam, försäljning av meningslösa prylar, skapandet av helt onödiga trender och framställningar av identiska ansiktskrämer som alla har olika märken. Löjligt! Igor kan inte dölja sitt förakt för dem vars beslut påverkar livet för miljontals hårt arbetande kvinnor och män som lever ett värdigt liv och är nöjda med att de är friska, har ett hem och sin familjs kärlek. Perverst! När allt verkar vara bra och familjen samlas vid middagsbordet dyker Superklassens spöke upp för att sälja omöjliga drömmar: lyx, skönhet, makt. Och familjen börjar upplösas.

Fadern börjar jobba extra för att ha råd att köpa de senaste gymnastikskorna till sin son för annars riskerar han att hamna utanför skolan. Hustrun gråter för sig själv för att hennes väninnor har märkeskläder som hon inte har råd med. Tonårsbarnen lär sig inte om trons och hoppets verkliga värden, istället drömmer de om att bli artister. Flickor i småstäder får dålig självuppfattning och börjar fundera på att flytta till storstan och göra vad som helst, precis vad som helst. för att komma över ett visst smycke. En värld som borde styras mot rättvisa börjar iställa kretsa kring materiella saker, som efter ett halvår är värdelöst och måste bytas ut, och det är så hela cirkusen hålls igång, så att de där förkastliga människorna som nu samlas i Cannes håller sig kvar på toppen."

Det är bara inte lätt att värja sig mot detta spöke. Överallt nästlar det sig in: i dagstidningens annonser, i mailkorgen, på radioreklamen, på TV, i filmer, på annonspelare-överallt.. Så gärna vill jag inbilla mig att det är mina egna val jag gör, men hela tiden styrs jag av denna makt. Jag är hjärntvättad.

De åtgärder jag vidtagit för att skydda mitt sinne är följande: slutat med dagstidning, minskat TV-tittandet till ett minimum, försöker slinka in i biosalongen efter reklamen, eller läser en tidning under tiden den går, stänger öronen så mycket jag kan när radioreklamen går. (facebooks annonser i sidomarginalerna försöker jag också låta bli att titta på, inte så lätt.) Jag läser inga veckotidningar. På köpet stänger jag ute det mesta av omvärlden. Men vad skönt, jag märker att jag har slutat att jaga på stan efter diverse prylar sedan jag läst tidningen. Nu sitter jag istället i lugn och ro under min korkek och luuuuuktar på blommarna.. aaaaaahhh..

Tappat livet

Jag jobbar 80% med ett jobb där jag verkligen inte trivs. Jag känner mej konstant trött och slut, har inte lust med nånting längre då jag väl är ledig. Känner mig ledsen, stressad och orolig för minsta lilla. Magen reagerar, jag är deprimerad. Har fått väldigt svårt att fokusera och glömmer saker hela tiden. Kan inte njuta av saker längre, och sexlusten är helt borta. Känner mej otillräcklig både på jobbet och hemma, får skuldkänslor för att jag inte orkar ge uppmärksamhet åt mina två flickor eller mysa med min man..
Känner även press över att hitta ett jobb. Jag vill inget annat än att få ett jobb, men själva jobbsökandet är väldigt ångestfyllt för mej, då jag känner mej helt oduglig och värdelös.