Systerbloggen

Musikresan One direction

Jag hälsade på hos min lillasyster Git och hennes familj härom kvällen. Jag pratade med Tomas (pappa) och efter en stund kom tonårsdottern Jomanda springande nerför trappan ned från översta våningen. Jag såg att hon var rödgråten. Hon la huvudet på sned och sa med en förkrossad röst. Kan inte du följa med mig till Stockholm Ann, jag får inte åka utan någon vuxen och mamma och pappa har inte tid. Varför ska du till Stockholm, frågade jag? Det är 1direction, ett band som är där nu. Jag måste få åka dit, massor av mina kompisar får. Det skulle vi väl kunna göra, sa jag, efter att ha kontrollerat med Tomas att det var ok. Efter mycket planerande blev det bestämt att Jomanda med två kompisar och jag åker på måndag eftermiddag och försöker att få en skymt av de populära killarna i pojkbandet.

Det var vännerna Jomanda, Disa och Berfin som tillsammans med mig skulle åka till Stockholm och försöka få se sina idoler i One direktion. Bandet de ville träffa (eller få en skymt av, eller vara i samma stad som) hade jag bara hört talas om tidigare, jag visste inget om deras musik. Jag bestämde mig för att lyssna på några av deras låtar för att bilda mig en uppfattning. Det fanns en hel del på youtube. Jag lyssnade igenom några men lyckades inte hitta någon som föll mig i smaken. De har fina röster men musiken känns ganska smörig med en massa kärlek och känslor. Men killarna var ju väldigt söta. Jag tror att det är det som går i första hand. Det var ju likadant för mig när jag var tonåring för hundra år sedan. Musiken var tvungen att vara ok men det viktigaste var att bandet bestod av snygga killar som man kunde drömma om. Självklart så ville man välja en favorit bland dem. Det var ett ständigt käbblande kompisar emellan vem som var den snyggaste.

Måndagen kom och vi hade bestämt att träffas på centralstationen eftersom vi alla hade ont om tid före. Tjejerna var i skolan och jag på jobbet. Jag var först på plats och snart kom ett sms ”det var väl centralstationen?” Jag ringde upp och frågade var de var, Jomanda berättade att de var på väg och pappa Tomas skjutsade. När vi sågs några minuter senare sa jag till Tomas: ”Vad du skämmer bort dem!”

”Ska du säga! Replikerade han.”

Vi tar oss ut på perrongen och snart skriker Jomanda och Disa:

”Hjälp, det regnar!”  Jomanda fortsätter: ”Jag har plattat håret och det blir förstört om det regnar. Tänk om det regnar i Stockholm, då dör jag!

Snacka om dramatik. Vi hade en skön resa där tjejerna satt och sjöng med i one direction-musik från mobilen. Jag fick be dem dra ner volymen några gånger. Vi satt i en fullsatt kupé där inte alla var förtjusta i den sortens musik. Eller musik överhuvudtaget när de ville vila en stund. Det var sött att Jomanda försvarade mig när jag sa till. ”Jag hade faktiskt högsta volymen på, sa hon.”

När vi kom fram till Stockholm steg paniken och tjejerna sprang för att inte spilla tid. Men det var positiv stress för de var duktiga på att hitta rätt. På nolltid var vi framme vid bandets inspelningsstudio där trottoaren var avspärrad med kravallstaket och det stod hundratals fans där och trängdes. Stämningen var hög. Så fort det var någon aktivitet vid studion började alla att skrika. Men det hände inte så mycket så tjejerna hade svårt att bestämma sig om de skulle stanna eller gå till en balkong där bandet visat upp sig flera dagar i rad. Jag erbjöd mig att gå och spana vid balkongen. Väl där hörde jag en polis säga att de snart skulle komma och vinka till fansen. Jag ringde och rapporterade och tjejerna kom rusande som vildingar. De sällade sig till klungorna framför balkongen. Jag tog en skön sittplats på ett litet parkcafé som fanns där och njöt av en dubbel espresso. Efter 30-40 min kom en polisbil med svarta rutor åkande upp på balkongavsatsen. Från bilen klev idolerna ut och kom fram till balkongräcket och vinkade. Det blev ett öronbedövande jubel!

Det var fascinerande att betrakta, killarna stod där och såg söta ut. Så fort någon av dem rörde sig, vinkade eller gestikulerade så höjdes volymen på skrikandet. Det måste kännas absurt för killarna som är 18-19 år att åstadkomma en sådan uppståndelse. Och skrämmande, det är tur att de har poliseskort och vakter som bevakar dem. Annars skulle de lätt bli skadade i de här horderna av hysteriska tjejer.

Jag kände mig lycklig när jag såg dem, nu visste jag att tjejerna var nöjda och resan var lyckad. Jag antar att det blinda avgudandet av

idoler kommer att förändra sig med tiden, men jag hoppas att tjejerna lär sig att aldrig ge upp om de vill något tillräckligt mycket. Man ska gå mot sina drömmar!