Musikresan One direction

Jag hälsade på hos min lillasyster Git och hennes familj härom kvällen. Jag pratade med Tomas (pappa) och efter en stund kom tonårsdottern Jomanda springande nerför trappan ned från översta våningen. Jag såg att hon var rödgråten. Hon la huvudet på sned och sa med en förkrossad röst. Kan inte du följa med mig till Stockholm Ann, jag får inte åka utan någon vuxen och mamma och pappa har inte tid. Varför ska du till Stockholm, frågade jag? Det är 1direction, ett band som är där nu. Jag måste få åka dit, massor av mina kompisar får. Det skulle vi väl kunna göra, sa jag, efter att ha kontrollerat med Tomas att det var ok. Efter mycket planerande blev det bestämt att Jomanda med två kompisar och jag åker på måndag eftermiddag och försöker att få en skymt av de populära killarna i pojkbandet.

Det var vännerna Jomanda, Disa och Berfin som tillsammans med mig skulle åka till Stockholm och försöka få se sina idoler i One direktion. Bandet de ville träffa (eller få en skymt av, eller vara i samma stad som) hade jag bara hört talas om tidigare, jag visste inget om deras musik. Jag bestämde mig för att lyssna på några av deras låtar för att bilda mig en uppfattning. Det fanns en hel del på youtube. Jag lyssnade igenom några men lyckades inte hitta någon som föll mig i smaken. De har fina röster men musiken känns ganska smörig med en massa kärlek och känslor. Men killarna var ju väldigt söta. Jag tror att det är det som går i första hand. Det var ju likadant för mig när jag var tonåring för hundra år sedan. Musiken var tvungen att vara ok men det viktigaste var att bandet bestod av snygga killar som man kunde drömma om. Självklart så ville man välja en favorit bland dem. Det var ett ständigt käbblande kompisar emellan vem som var den snyggaste.

Måndagen kom och vi hade bestämt att träffas på centralstationen eftersom vi alla hade ont om tid före. Tjejerna var i skolan och jag på jobbet. Jag var först på plats och snart kom ett sms ”det var väl centralstationen?” Jag ringde upp och frågade var de var, Jomanda berättade att de var på väg och pappa Tomas skjutsade. När vi sågs några minuter senare sa jag till Tomas: ”Vad du skämmer bort dem!”

”Ska du säga! Replikerade han.”

Vi tar oss ut på perrongen och snart skriker Jomanda och Disa:

”Hjälp, det regnar!”  Jomanda fortsätter: ”Jag har plattat håret och det blir förstört om det regnar. Tänk om det regnar i Stockholm, då dör jag!

Snacka om dramatik. Vi hade en skön resa där tjejerna satt och sjöng med i one direction-musik från mobilen. Jag fick be dem dra ner volymen några gånger. Vi satt i en fullsatt kupé där inte alla var förtjusta i den sortens musik. Eller musik överhuvudtaget när de ville vila en stund. Det var sött att Jomanda försvarade mig när jag sa till. ”Jag hade faktiskt högsta volymen på, sa hon.”

När vi kom fram till Stockholm steg paniken och tjejerna sprang för att inte spilla tid. Men det var positiv stress för de var duktiga på att hitta rätt. På nolltid var vi framme vid bandets inspelningsstudio där trottoaren var avspärrad med kravallstaket och det stod hundratals fans där och trängdes. Stämningen var hög. Så fort det var någon aktivitet vid studion började alla att skrika. Men det hände inte så mycket så tjejerna hade svårt att bestämma sig om de skulle stanna eller gå till en balkong där bandet visat upp sig flera dagar i rad. Jag erbjöd mig att gå och spana vid balkongen. Väl där hörde jag en polis säga att de snart skulle komma och vinka till fansen. Jag ringde och rapporterade och tjejerna kom rusande som vildingar. De sällade sig till klungorna framför balkongen. Jag tog en skön sittplats på ett litet parkcafé som fanns där och njöt av en dubbel espresso. Efter 30-40 min kom en polisbil med svarta rutor åkande upp på balkongavsatsen. Från bilen klev idolerna ut och kom fram till balkongräcket och vinkade. Det blev ett öronbedövande jubel!

Det var fascinerande att betrakta, killarna stod där och såg söta ut. Så fort någon av dem rörde sig, vinkade eller gestikulerade så höjdes volymen på skrikandet. Det måste kännas absurt för killarna som är 18-19 år att åstadkomma en sådan uppståndelse. Och skrämmande, det är tur att de har poliseskort och vakter som bevakar dem. Annars skulle de lätt bli skadade i de här horderna av hysteriska tjejer.

Jag kände mig lycklig när jag såg dem, nu visste jag att tjejerna var nöjda och resan var lyckad. Jag antar att det blinda avgudandet av

idoler kommer att förändra sig med tiden, men jag hoppas att tjejerna lär sig att aldrig ge upp om de vill något tillräckligt mycket. Man ska gå mot sina drömmar!

En alldeles, alldeles underbar..

..kväll på Konserthuset igårkväll. Tack Högre Makter, det hjälpte tydligen att be! Allting löste sig till slut alldeles förträffligt. Min man fixade en barnbiljett till mig på rad 4 mitten, genom Kulturskolans Facebooksida där en kvinna hade lagt ut att hon hade en biljett över. När vi var där på genrepet med Sanna gick han ner och pratade med killen i kassan innan han hade öppnat den, och lyckade till slut tjata till sig två ståplatser vid teknikerbåset längst bak till sig och vår stora dotter. Det var kul att få se genrepet också. Nisse var så trevlig med barnen, tog sig tid och pratade med var och en och skrev autografer på notpapper. Man behöver helt tydligt inte bli en diva för att man är en världsartist, för Nisse Landgren är så långt ifrån en sådan definition man kan komma. Ödmjuk, trevlig, rolig och en total virtuos på sin trombon, det var en riktig upplevelse att få se honom spela och sjunga! En härligt, jazzig stämma han har. Nu har jag fått en ny idol som konkurrerar vid sidan av Monika Zetterlund. Naturligtvis såg jag till att köpa hans skiva efteråt "The Moon The Stars and You" och fick den personligt signerad också! Lyssnar på den nu, det är en skiva att mysa framför brasan med tillsammans med sin älskade. Eller bara att gå och "mys-strutta" till själv hemma. Det var 180 barn som medverkade i konserten, om man räknar föräldrar, syskon, mor/far-föräldrar till dessa så kan jag tycka att var det väl snålt tilltaget med en lokal som rymmer 600 platser. Speciellt när man tar dit en världsstjärna som Nisse Landgren. Det var nog många föräldrar som grät bittra tårar ikväll. Men vi, hela familjen hade en helt underbar, oförglömlig kväll! Min 10-åriga Sanna som spelar klarinett var alldeles lyckorusig efteråt. "Jag vill spela konsert igen, snart"!

Medlemskväll på Bioklubben

ikväll tillsammans med Anna. Det ska bli kul att få se Jonas Karlsson in action igen, sist var på Dramaten i Fanny och Alexander där han gjorde en lysande skådespelarprestation i rollen som den glade och fryntlige Herr Ekdahl "som är så galen i fruntimmer". Ikväll får han spela ett- fruntimmer alltså. Det blir spännande att se hur han fixar det, men vad jag tror gör han det säkert galant.. http://www.filmivast.se/sv/Film-i-Vast/Under-inspelning/Cockpit-tar-ut-svangarna/#

I'm a freeeee-rider..

jaha, då har jag hängivit mig åt köpguden igen, var på H&M på VIP-shopping för klubbmedlemmar här på morgonen. Den startarde redan halvåtta, så jag fick tvinga mig upp redan tjugo i sju, urk! Men väl där var det trevligt, jag blev bjuden på gott kaffe och dubbelmacka med kalkon av en söt tjej från Espressohouse. Skönt nog var det inte alls bökigt och trångt, utan rätt lagom med folk som gick och strosade runt och kollade, ingen hets alls faktiskt. Sedan tycker jag kanske att H&M:s sortiment är lite halvtrist, men en del bra saker hittade jag till barnen, kostade bara på mig själv ett mörkgrått ribbat linne med spetskant och en ansiktskräm. 20 procents rabatt fick man, det är i och för sig inte så fantastiskt, men jag handlade för 611 kr när rabatten var dragen, det var lagom tycker jag. Jomanda och Sanna blir säkert glada för sina kläder, jag brukar kunna ha en bra känsla för vad de gillar. Jag ska ta mig till Kappahl någon dag, för de har faktiskt hela 25 procent på byxor. Ibland kan man hitta något snyggt där, men det är litegrann samma stuk som H&M. Kom att tänka på gamle Karl-Erik helt från det blå, när jag gick där och shoppade. Han hade aldrig mycket till övers för affärer och shoppande, det tyckte han nog mest var av ondo. "Köptempel" skrockade han med en touch av förakt inför företeelsen, när vi skulle iväg till Marieberg och handla. Nej, det var naturen som gällde för honom, och det kan jag faktiskt tycka är ganska sunt. Men tyvärr är det ändå ibland nödvändigt att handla, jag tycker inte heller egentligen att det är en så fantastisk sysselsättning. Men det är skönt ändå att få den där nöjda känslan när man tycker att man har gjort ett "kap". Kom att tänka på att jag bara går på sånt som är gratis och extrapris nuförtiden, jag har varit och hämtat gratis biobiljetter både till "Älska mig igen" och "Cockpit" genom Bioklubben där jag är guldmedlem, jag går på VIP-shopping och får gratis frukost, och naturligtvis passar jag på och göra fynd på alla dessa dealer som kommer till min email genom Groupon, Dagens deal och Riksdealen. Nu sist passade jag på att köpa en middag för två för halva priset på Stallyktan. Den ska jag nyttja på min födelsedag, hade jag tänkt mig. Det stället är himla mysigt faktiskt, synd bara att man inte går dit oftare. Sist jag var där var på After Work med systrarna Lis och Gun, det är nog nio månader sen.. De har byggt upp en sådan trevlig, genuin miljö, och har alltid uppdaterat ölsortiment med massor av olika sorter att välja mellan. Känns gemytligt där på något vis, kanske för att det är rätt litet? Snart ska T. och Jomanda dra iväg på träningsläger över hela helgen, så då får jag och Sanna rå oss själva ett tag. Det ska bli mysigt. Men sen kommer Gun på söndagkväll, det var så längesen vi sågs! Gun och jag ska köra lite "Poweryoga", vi ska äta gott och mysa, OCH - ut och shoppa! Igen. Jo, för jag har blivit ombedd att vara med som "Personal Shopper" när Gun ska försöka hitta sig lite "föreläsar"-kläder. Det gick väldigt bra för ett år sedan, då var vi på Pagelle och på Rieke skor och shoppade loss. Det blev dyrt, men det blev också fantastiskt bra! Det är riktigt roligt att hjälpa till med sådana saker, tänk om man kunde jobba med sånt? Det hade varit något! Men en sak har jag helt klart bestämt mig för, och det är att i Dublin ska jag inte slösa bort tiden med någon meningslös shopping. Nej, jag tänker UPPLEVA det genuina. Lite svårt kanske på bara tre dagar, men då gäller det att nyttja tiden rätt. Jag tror faktiskt jag ska kosta på mig en Berlitzerguide över Dublin, och så ska jag läsa in mig på nätet litegrann. Så brukar jag alltid göra inför resor, det blir roligare då. Man har roligt både innan och när man är där, på plats. Förhoppningsvis kanske jag kan hitta någon bra jazz-och blues klubb, det uppskattar både T. och jag. Kanske vi nån dag tar en buss tidigt på morgonen ut på landet, jag tänker på hedarna och klipporna, jag skulle vilja se den vackra irländska naturen. Det är absolut värt att ge en hel dag. Kanske Gun kan ge mig några tips om vad jag ska se, för hon har ju varit på Irland. Ja, det här kommer att bli en energikick för mig, miljöombytet kommer att göra gott. Allt kommer att kännas lättare och i och med det kommer många knutar att lösas upp. Det känner jag på mig!

Kärleken

När du väl bestämt dig för kärleken får du draghjälp av både Venus och Jupiter. Det var min "dagens spåkula". Ja, tänk om vi alla, varje dag valde kärleken. Så mycket underbarare livet kunde vara.. Jag köpte Situation Stockholm häromdagen av en hemlös, när jag kom ut ifrån Ali Baba där jag köpt frukt. Jag skramlade ihop mina sista slantar och fick ihop 50 spänn. Nu har vi alltså Situation Örebro.. Jag brukar alltid köpa den tidningen när jag är i Stockholm, den är riktigt bra, det är alltid intressanta artiklar i den. Denna gång är Tomas Ledin "Omslagspojken". Det är intressant att få läsa om hur hans musikkarriär en gång startade. Han blev nämligen skoltrött efter 1 år på Naturvetenskaplig linje(det hade jag också blivit!) och tänkte hoppa av. Men då fick han rådet av en klok studievägledare att istället bli utbytesstudent i USA. Han hamnade hos en kulturellt intresserad, vit familj, i Omaha Nebraska, där sonen spelade kontrabas. Detta var i "Love-Peace-and-Understading -eran, 1969, en vecka efter Woodstockfestivalen. Samhället i USA var oerhört segregerat, och motsättningar mellan svarta och vita var på sin spets. Lille 17-årige Tomas(han var nog rätt söt då..) startade ett band med sonen i familjen. De spelade runt på lite olika Coffee-houses i stan. På ett sådant Coffehouse hade han en gång stämt träff med ett gäng polare från den vita övre medelklass high-shool han gick på. De dök aldrig upp. Efteråt fick han veta att de inte hade blivit insläppta för att de INTE var judar.. Tomas får en dag nys om att James Brown ska komma till stan och frågar sin familj om de kunde gå. De visste inte vem James Brown var.. Men inget stoppade Tomas från att gå på denna konsert, så han och två andra vita killar i 17-årsåldern var där tillsammans med femtontusen svarta amerikaner. Stämningen var så hög att konserten stopppades flera gånger och man bad publiken lugna ner sig. Vid ett tillfälle står hela stadion upp och skriker "I'm black and I'm proud" med näven i luften. Tomas fångas av den suggestiva stämningen så han gör såklart likadant! Då ser han en svart man i 60-70-årsåldern. Han tittar på Tomas, deras ögon möts, och han nickar och ler. Jag förstår att detta ögonblick för alltid etsat sig fast i Tomas' minne. Det var ett sådant tillfälle då de valde kärleken- Love- Peace-and-Understanding..

Håll i hatten Dubliners!

Yeppie! Allting klappat och klart in i minsta detalj! Lysande! I förmiddags kom Ann och Janne över på fika, då vi gick igenom upplägget för barnvaktandet under vår Dublin-resa. Så nu är flyg bokat och betalt och hotell bokat. Det ska bli så underbart att få komma iväg och byta miljö ett tag. Dessutom till mitt drömresemål. Den 6 maj blir det Loppis här på Sandgatan och ett par tvärgator till. Så därför drog vi iväg till förrådet på Mogatan för att se om vi kan bli av med lite grejor. Och visst fann vi en hel del vi kan kränga, men framförallt en massa gamla foton och brev. Aaaah-nostalgi! Faktiskt hittade jag två kort på vår irländske gamla vän, Mark, när han sitter på golvet i vårt kök på Nygatan iförd min gamla svarta sammetshatt á la Huset Elliot! Hihi! Bakom honom syns en flaska Jameson Whiskey, för naturligtvis var han tvungen att visa oss hur det går till när man gör en ÄKTA Irish Coffee! Jag hittade dessutom en massa brev jag skrivit till T. när han låg på repmånad. Jag skriver om min saknad efter pappa, hur verkligheten känns overklig, som en saga, att något väsentligt saknas, hur kan livet fortsätta? Var är pappa? Ja, T. fick permis för att vara med på begravningen, sen fick han åka tillbaka. Själv klappade jag ihop helt, kroppsligt också, så jag minns att jag några nätter sov över hos Ann och Robert. Det är tur att vi har varandra, systrar, eller hur? Jag fann också en hel del kvarlåtenskap från pappa. Gamla foton, ett från Södra Promenaden där Erik sitter i hamocken och glatt grinande håller om Åza och mig. Så stolt över sina döttrar! Kuriositeter som en gammal plånbok från kriget där det låg en massa ransoneringskuponger. Men det bästa av allt: Ett gammalt gulnat dokument ifrån Justitiedepartementet med sigill och stämplar. Där står att läsa: Bevis angående godkännande av släktnamnet Aremyr KUNGL. MAJ: T har genom beslut denna dag funnit gott godkänna släktnamnet Aremyr för montören Karl Oskar Andersson och hans hustru Irma Linea Andersson, född Kalin, samt deras omyndiga dotter Berit Margareta från Göteborgs Carl Johans församling ävensom för jordbruksarbetaren Erik Oskar Andersson från Sköllersta församling i Örebro Län. Om vad sålunda förekommit länder detta till bevis Jämlikt § 6 förordningen den 5 december 1901 angående antagande av släktnamn skall inom ett år härefter hos pastor i vederbörande församling det godkända namnet anmälas till införande i kyrkobok, vid äventyr, där sådant underlåtes, att godkännandet är utan verkan. Stockholm i Justitiedepartementet den 14 juli 1944. Thorwald Bergquist Och påskrivet med bläckhorn: Uppvisat för pastor i Sköllersta församling den 15 aug 1944 Betygar Sköllersta 15/8 1944 C A Dagerlund Det ni Therese och Elvir, detta borde vi rama in fint och sätt upp på väggen, eller vad säger ni? Ytterligare ett fynd var en gammmal fin trägunghäst som jag tror pappa Erik har snidat ihop en gång i tiden. Gun eller Ann, rätta mig om jag har fel! Hursomhelst tror jag att samtliga fem systrar har gungat på den, inklusive Jomanda och Sanna. Karl-Erik renoverade upp den en gång, målade i, satte i nya skruvar, lackade och satte i en ny svans. Jättefin blev den. Jag tror de hade med sig den till Jomanda, om det var vid dopet eller när det var. Hursomhelst, det känns helt fel att sälja bort den på loppis. Kanske Therese och Elvir vill ha den till sin nya lilla Aremyrare? Vi får se. Annars ställer jag nog upp den på vinden tills vidare. För mycket affektionsvärde i den.

Det finns fler än jag..

som kan klanta till det vid bokningar, apparently. Sanna kan inte gå på sin ridning ikväll pga att hon är så attans förkyld. Då insåg jag till min glädje att jag ju faktiskt kan gå på Thaiboxningen 17 ikväll! Slängde mig på telefon och kom fram till en Sara på Actic. Boka in mig på Thaiboxningen ikväll, ropade jag upphetsat! Ja, namn, telefon? Då är den kl.18.30. Va?? sa jag, jag menar Thaiboxningen alltså, den är väl 17? Nej, 18.30 är den, sa hon bestämt. Jaha, okej, då har de ändrat tiden tänkte jag. Men som tur var gick jag in senare och tittade på Träningsschemat, och- mycket riktigt, Boxningen är kl.17! Denna gång kom jag fram till en annan Sara som jag förklarade min upptäckt för. Jaha, var det den andra Sara du pratade med då? "Ja, inte vet jag vilken Sara jag pratade med, det enda jag vet är att jag vill gå på Thaiboxningen och den är kl 17 och inte 18.30 som Sara 1 sa. Jaha, sa Sara 2, hon tittade nog på den vanliga Boxen på tisdagar som är 18.30, *bläddrar febrilt* hmmm var skrev hon upp dig?.. "Hallå, strunt i det, skriv upp mig på Thaiboxningen 17 idag, det är det enda jag vill! Sara 2: Okej, namn, telefonnummer? mutter...
Eftersom kassan är skral och kontot gapar tomt så skramlade jag häromdagen fram lite gammalt guld ur byrålådan som jag inte använder på grund att det är t ex bara 1 örhånge, eller trasigt. Jag hade skickat efter Guldbrev, men när jag kollat upp allting ordentligt så visade det sig att jag inte får det pris som hade lockat mig från början, alltså 295 kr/gram utan dagens dagspris den dag guldet kommer fram (idag 252 kr/gram). Dessutom tar de ut en värderingsavgift på 29 kr grammet. Så jag gick till Bra Guld istället här i Örebro, och tjänade på det, plus pengarna i handen.
Precis när jag skrev detta så räknade jag ut vad 3,9 gram x 230 kr blir, 897 kr. Jag fick bara 782 kr. Då tittade jag på kvittot. Där hade han skrivit in bara 3,4 gram, trots att han visade mig på vågen att det var 3,9 gram. Så jag ringde upp, han sa att det bara var att komma upp så skulle vi reda upp det. Så iväg igen på cykeln. Jag fick plocka fram de smycken jag hade haft med, "ja, jag tappade ett örhänge på golvet här förut", sa han, ja, det var det jag hade haft med mig.. Så jag fick beskriva det, "Jo, jag kommer ihåg det, det var säkert det jag tappade, men det här väger 3 gram , så då stämmer det säker med 3,9 gram, jag vet inte varför jag skrev fel. Ber om ursäkt, men då blir det 897 kr. Då får du 115 kronor till." Jaha, jag väntade på ett nytt kvitto på den riktiga summan, men det fick jag inte. Asch, det behövs inte, du fick pengarna nu, så då blev det rätt" sa han. Hmmm, jag undrar, med såna där kvitton man skriver själv, kan man fuska med skatten då?.. man får vara vaken vad det än gäller, det är tydligt. Tycker det är så tråkigt när man aldrig ska kunna lita på folk. Men, men, hursomhelst, närapå 900 spänn för lite skräpguld jag hade i byrålådan som jag aldrig kan använda. Rätt okej ändå får man säga.

Nu börjar jag förstå..

graden av min skada av 70-talets brist på underhållning.. Schyffert sätter tummen på det på ett kul sätt i denna "stå-upp" show, 90-talet - ett försvarstal.
Själv har jag tappert hållit ut mot en sjuk liten flicka som är hemma från skolan. Hon sitter hela dagarna med datorn och "Skypar", "MSN:ar", spelar Movie Star planet och Panfu samtidigt som hon tittar på diverse amerikanska ungdomsprogram med infällda skrattmaskiner. Fingrarna flyger över tangentbordet med en svindlande hastighet. Samtidigt ringer telefonen, någon av hennes kompisar som inte tycker det räcker med media utan måste ta till ytterligare ett. Hon har dessutom full koll på allt det här, så om jag tar fjärrkontrollen och byter kanal, så blir det högljudda protester: "jag tittar faktiskt på det där"! Snacka simultanförmåga..
Nu har jag tagit den bra datorn för att försöka få titta mig igenom 90's - Ett försvarstal, och jag tycker mig märka en viss likhet mellan Shyffert´s "chackpundarbeteende" och min lilla stackars, stackars dotter som sitter i soffan med BARA TV:n till sin underhållning. Från mitt perspektiv tycker inte jag att hon ska klaga så mycket, det är ju sändningar hela tiden på flera olika kanaler och det är inte "Onsdagssagan" eller Tjeckisk dockfilm från -74.
Nåja, jag ska vara snäll och låta henne ta datorn nu, det är ju synd att låta barnet lida av abstinensbesvär utanpå förkylning och pollenallergi. Det får vara någon måtta.
Vad jag ska roa mig med? Åh, jag kräver inte så mycket, jag får pallra mig iväg till bibblan. Där finns något som heter böcker. Ett underskattat medium, tycker jag. Jag föredrar dessutom att läsa dem, framför att lyssna på ljudböcker. Det blir mer min egen tolkning på det viset tycker jag.
Vad jag inte kan låta bli att fundera på är vad 2000-talets barns "skada" kommer att bli? Kanske att de blir "chackpundare" på snabb och ytlig information? Eller att de istället överreagerar på denna ständiga "informationsbombardering" och stänger in sig i en stuga i skogen och bedriver självhushåll, utan någon kontakt med omvärlden?
Den som lever får se.

I fighter- tagen!

Äntligen, äntligen, ÄÄÄÄNTLIGEN! Thaiboxning ikväll, hur kul som helst! Min vanliga fighter-kompis Maria var inte där, men jag fightades med en tjej som heter Lotta. Hon spanade hela tiden på Craig, så jag tyckte det var lite si och så med fokus. Ändå var vi två de som kämpade mest. Sen var det två helt nya tjejer och sen gamle hederliga Per. Den galne gubben hade kört Challenge-passet precis innan. Så han slet inte direkt ut sig på det här passet, om man säger så. Craig visade mig en hel del matnyttigt i mina slag och sparkar, och sen hade han mig att köra en kombinerad serie mot honom. Och ser man på! Då fick jag beröm! Lite stolt över mig själv faktiskt. När jag klev in i gymmet efteråt för att stretcha kände jag att jag klampade in med lite extra pondus, kände mig stark och oövervinnelig. En ganska angenäm känsla, på det hela taget.
Imorgon blir det till att ta tag i värdskapet igen. Ska stå i receptionen på Kvarnen istället för Glecy. Sen blir det att värda igen på onsdag, sena passet på Öster. Det känns verkligen kul att få komma igång! Jag tror jag tar tag i det där med att räkna kassan så får min värdkompis jaga ut gubbarna ur bastun. Är rätt trött på att folk inte respekterar stängningstiden, så jag känner att jag blir lite morrig..
Är härligt trött i kroppen nu, så det blir riktigt skönt att få gå och lägga mig i den gosiga sängen.

...och jag har tränat bort min dumma dialekt..

I fredags var jag hembjuden till Anna, som också hade sin barndomskompis från Stockholm, Mia på besök. Vi drack vin, åt mat och snicksnackade om ditten och datten. Då sa plötsligt Mia: "Varifrån kommer du då, Git? Ja, jag kommer från Örebro, eller, snarare från Pålsboda från början. "Men det hörs ju inte alls, du har ju ingen dialekt? Nej, sa jag, då, mäkta stolt, tack ska du ha, den har jag tränat bort." "Ja, det har du verkligen, sa hon, det hörs ingenting alls att du är närking". I efterhand måste jag ändå tycka att min reaktion på något vis är lite märklig. Varför ska man vara stolt över att det inte hörs varifrån man kommer? Vad hade Fredrik "Värsta språket" sagt om det? Han kommer förstås också från "gnällbältet", Eskilstuna, tror jag. Men tydligen är inte han heller så värst stolt över sin dialekt, för den går ju på intet sätt att spåra när han pratar. Det är inte så konstigt ändå, när jag tänker närmare på saken. För vem tusan vill låta som Yvonne Ryding när man öppnar käften? Ibland använder jag mig faktiskt av min dialekt, men då brer jag på extra överdrivet och lägger mig till med en extra nasal stämma: "är det nån himma? Jag kommmer från Örebroooooou!" Men då naturligtvis i syfte att skoja.
Ja, ja, det hjälper ändå inte. Ingen sörjer när jag dör, ingen ska sakna det jag gör, ingen vill veta var jag köpt min tröja...
Snart ska jag cykla iväg till Kvarnen för ett Box-pass med Omer. Det är det näst sista han kör för denna termin. Så då får man passa på. Och den stackarn som ska boxas med mig får passa sig, för jag känner att jag har en massa uppdämd energi som måste ut. Perfekt att boxas då!

I farten

Nu är jag igång igen på allvar med träningen, gud så skönt! I söndags mjukstart med ett jympa medel, på tisdag Skivstång/Box, igårkväll Cirkelgym X. Det var första gången jag provade det passet. Det som skiljde sig från vanliga Cirkelgym-passet var att man körde en maskin och en fristående styrka/kondition station i fyra omgångar. (man kör två och två), sedan skiftar man, med 7 sekunders mellanrum, till nästa maskin/styrkestation. I stationerna fick man t ex göra "Burpies"(rysshopp), situps, svinga/lyfta Kettlebell, plankan, jämfotahopp, ruscher etc. Eftersom man kör 4 omgångar på varje station så kör man "bara" ett varv. Den enda återhämtningen var 30 sekunders vattenpaus i mitten. Vi kämpade som illrar, skön stämning och high five när vi klarat oss igenom! Det här var precis ett pass i min stil, när man kör så man får blodsmak och det svartnar för ögonen.. Me like! : D
Idag var jag med i en Testpatrull för Friskis danspass på Öster. Vi blev fotade av en fotograf före och under passet, och sedan intervjuade oss Lovisa, träningsansvarig på Friskis, om vad vi tyckte om passet. Det kommer med i Friskispressen sen. Jag tyckte det var störtskönt, mycket blandning av olika dansstilar, attidtyd, fart och fläkt och mycket känsla! På slutet delade vi upp gruppen i två och gjorde en dansutmaning mot varandra på en Greaselåt! Jättekul!
Jag har också frågat Ann om hon är sugen på att hänga med till Irland, och det var hon, men hon ska suga på karamellen och kolla upp lite med jobb och så först. Vad kul om det blir en systerresa! Kan ju faktiskt bli dubbelst så kul! :)

Funderar på en ensam resa..

Tjoho! Man reser ju för en spottstyver med Ryan Air till Dublin! Så nu har jag nästan bestämt mig för att åka själv, eftersom det är stört omöjligt att få med sig nån. Av en händelse gick jag tillbaka och läste bland mina tidigare inlägg och fann det här under rubriken "Tillsammans" :

Har tänkt på hur "platt" en upplevelse känns när man inte kan dela den med nån. Visst det var t ex jätteroligt att besöka Dramaten och träffa skådespelare och titta in i maskörens residens, men det var ändå inte så roligt som om jag hade kunnat dela denna upplevelse med någon. Jag har gått på teater själv, suttit ensam vid ett bord i pausen, ingen pratar med en när man är ensam? Konstigt? Tar man eget initiativ är man bara påträngande och pinsam. Bio har jag ofta gått på själv, men det går bättre tycker jag. Det man saknar är att få diskutera film/teaterupplevelsen efteråt med någon. Hur upplevde du det där? Jag tyckte det var si eller så.. Det blir mer en HEL upplevelse på det viset. Samma sak med att resa. Jag har många gånger funderat på att bara ge mig iväg själv nån gång, tex till Irland, min drömresa. Men ensam? Neej, det blir inte så kul. Det blir halvt helt enkelt. Jag ser de underbara klippformationerna, jag ser havet, den blå himlen och andas in den rena klara luften i djupa andetag.. men.. kommunikationen om hur underbart allt detta är blir ensidig. Jag talar med mig själv i mina egna tankar. Jag vet vad jag ska svara. Människan är en social varelse. Det är inte meningen att vi ska existera som isolerade små öar..
Ändå gör jag väldigt mycket själv. Det går bra det med. Men det är inte det ultimata. Jag tror inte att jag utvecklas så mycket som människa heller, om min kommunikation nästan alltid är ensidig..

Hmm, men vad tusan, man kan väl ändra sig? Bara för att jag reser ensam behöver det inte betyda att jag behöver vara ensam. Jag har alltid hört att irländarna är ett så öppet och gästvänligt folk. Att Irländarna verkligen aktivt söker kontakt med vilken främmande medmänniska som helst. Såklart att Irland är mitt drömresemål då! ;)
Nej, håll i er Dubliners, here I come!

Vad säger oss..

drömmar egentligen? Den gamle Freud hade ju sina teorier, de var dock lite väl fixerade vid det manliga organet, vill jag minnas. Penisavund? Laughing out loud! Nåja, man får betänka vilken tid han levde i, och på den tiden var det sannerligen inte lätt att vara kvinna. Kanske det var befogat då, vad vet jag?
Mina drömmar inatt var otäcka. Jag drömde att jag hade cancer och bara hade en kort tid kvar att leva. Hur skulle jag nu hinna att göra allt det där jag inte gjort? Hitta kärleken, resa till dessa underbara ställen, vara med mina nära och kära? Ingen förstod heller i min dröm att jag var sjuk. De tyckte att jag var gnällig och sjåpig, att jag skulle rycka upp mig. Det var en känsla också av att barnen gled mig ur händerna..
Ja, jag säger då det. Men jag förstår att allt detta säkert var en bearbetning av allt det här:. En mamma i en av barnens klass har drabbats och har bara kort tid kvar att leva. I veckan var jag på Cytolog-provtagning på Ängens vårdcentral, jag tänkte på att "tänk om jag får ett besked i brevlådan om att jag har cancer?" Dessutom var jag på Ari's föreläsning där han berättade om sin fru som dog i cancer,kort efter att deras barn fötts, att det är viktigt att inte vänta för länge med både små och stora beslut i livet. Hur viktig familjen är. Dessutom lider jag själv av depression, något som kanske inte syns direkt utanpå. Jag kan nog verka gnällig och sjåpig, ja jag är det också! Men jag behöver ju jobba för att bli frisk, jag behöver också göra saker för att känna att jag lever. Jag vill ju resa. Jag har så många ställen jag vill till Skottland, Irland, Rom, Grekland, New York.. Det är i princip en omöjlighet när jag inte har jobb. Nu fick jag ju ett besked från Skatteverket att jag får tillbaka en skaplig summa på skatten. Vi är i desperat behov av en massa saker, men först och främst en diskmaskin. Sedan behöver jag egentligen sätta undan den skvätt som blir över. Förmodligen har vi inte råd att åka nånstans i sommar. Men sen tänkte jag att jag kan inte bara vänta och vänta på att få komma iväg någonstans. Jag måste gripa chansen när den ges! Jag vill unna mig själv en resa i födelsedagspresent, jag fyller ju år i maj. Rom hann jag inte med ordentligt sist, och Irland är något som lockar mig oerhört mycket. Risken är att det blir sura miner hemma förstås. Men det är mina pengar, och jag tycker att jag borde unna mig det, för att få må lite bättre.
Nu ska jag unna mig att drömma loss lite på nätet, i resornas underbara värld..

På banan..

igen.. tror jag. Igår träffade jag min jobbcoach från jobbet.se. Först hittade jag inte(ovanligt!), cyklade förvirrat omkring i regnet på Västers obekanta gator, innan jag fann för gott att ringa upp och be om vägledning. Det är så jag oftast brukar orientera mig, genom att fråga folk om vägen.. Första intrycket jag fick av Pia var: "men herregud, hur ser människan ut?" Utan att överdriva tror jag att denna kvinna hade behängt sig med samtliga sina ägandes smycken. Öronen var piercade hela vägen och där satt guldringar. Jag tänkte i mitt stilla sinna att hon hade hela pensionsförsäkringen på sig.. Jag tyckte att det såg fruktansvärt vulgärt ut, ärligt talat. Men sedan läxade jag upp mig själv: "du kan ju för bövelen inte döma ut en människa efter första intrycket, ge henne en chans!" Det visar sig att Pia är en både mycket trevlig och kompetent kvinna som både har drivit egna företag och bland annat jobbat som konsult. Nu hjälper hon förutom arbetssökande, även företag med rekrytrering. Så då kände jag ändå till slut att jag är i kompetenta händer. Den handlingsplan vi gick igenom kändes mycket vettig. Bland mycket annat ska jag delta i en Workshop om att starta eget, vilket egentligen låg lite utanför det hela, men som ligger Pia mycket varmt om hjärtat. Hon vill slå ett slag för att kvinnor ska ta för sig mer i samhället, bland annat genom att starta egna företag. Detta gillar jag skarpt, så jag ser fram emot det här med spänning, verkligen.

I eftermiddags var jag på en föreläsning på Slottet som TRR anordnade. Föreläsaren heter Ari Riabacke och är är doktor i risk- och beslutsanalys. Temat på föreläsningen var Framtidens beslutsfattande- i en komplex och föränderlig värld. Men mest handlade det om vår allmänna livsfilosofi- hur vi lägger ner mer tid på val av elleverantör än val av livspartner t ex.

Han hade varit med om att hans första fru dog i cancer kort efter att hon fött deras barn. Sedan dess har han omvärderat livet rejält. Han menar att man inte ska vänta för länge med de stora besluten i livet- utan att se till att leva medan tid är. Han hade gjort en livskompass för sig själv. I mitten var familjen därefter kom vänner och intressen, och ytterst var jobb. Den påminde han sig om regelbundet, för att inte låta ett annat område(som jobb) ta över för mycket av hans viktigaste område(familjen). Men att fatta beslut handlar inte alltid om magkänsla. Inland är det bättre att använda hjärnan och ta reda på information. Man får använda magkänslan helt enkelt.. ;)
Jag tyckte att Ari var värd att lyssna på, men inte alls så karismatisk och fängslande som t ex Olof Röhlander, eller Julia Roskvist. Jag har gått på några föreläsningar vid det här laget, så jag kan ge mig själv rätten att vara lite "picky".
Nu har jag ändrat i min CV-databas på Jobbet.se också, så nu känner jag mig rätt nöjd med mig själv. Enligt Pia är det 95 % av de tillsatta tjänsterna som är tillsatta med hjälp av CV-databaser. Hjälp! Jag som hatar att lägga in mig i sådana. De är inte särskilt användarvänliga många gånger. Jag skulle få en lista på mellan 30-40 databaser där det kan var bra att ligga med.. Hej och hå och "spotta i nävarna".. Som hon utryckte det: allt här i livet handlar om försäljning, och det där, det är ditt skyltfönster." Ja, hon om någon bör veta, så jag tror väl på det då. Det är bara att hugga i..

The longer the waiting the sweater the kiss

Anna Ternheim och Dave Ferguson i en oerhört stämningsfull duett!
Jag får rysningar på överarmarna när jag lyssnar på den. Är så ledsen att jag inte kunde gå på hennes konsert på Conventum. Jag tycker att hon har en fantastiskt vacker röst, och hon skapar en totalt förtätad stämning i varje låt hon framför. Det får bli en skiva, helt klart(jag vet att det är helt förlegat och stenålders, men det skiter jag i!)

Så j-a nesligt!

Hade sett fram emot en vecka att få träna ett extra hårt Cirkelgym X pass på Friskis idag.Jag fick inte träna!! Jag tryckte exakt kl. 21 när biljetterna släpptes, fick reservplats fyra. Åkte dit nu och väntade på att sista platserna släpptes 10 min innan. Missade att trycka med 1 sekund och två andra tjejer snodde de sista platserna mitt framför näsan . Nu är jag riktikt SUR. Förstår om folk blir trötta på det här på Friskis. Tur att jag har ett Actic-kort! Så nu har jag bokat ett Challenge-pass på Actic imorgon kl. 10. Det är i princip samma som Cirkelgym, har provat det tidigare, och det är ett skittufft pass. Så släng er i väggen Friskis! Haha!

Splittrad..

och trött. Inatt drömde jag hemska, konstiga bisarra drömmar. Kanske det beror på all stress runt omkring. Jag har märkt att när jag tar den nya medicinen på kvällen blir jag genast dödens trött. Så t ex satt jag och sov mig igenom Let's Dance i lördags. Igår la vi oss nio. Ändå sov jag(nåja vaknade några gånger under natten som vanligt) till åtta. Känner mig inte alls utsövd.
Igår var ju en bra dag då vi föräldrar i Sannas fotbollslag drog in 10000 till laget på VårCupen. Dels på cup-avgifter, dels på lotteri och fikaförsäljning. Allt fika sålde i princip taberas, och vi hade mycket! Det var supertrevligt, trots kylan. En av föräldrarna hade med sig en musikanläggning, så vi hade schysst musik medan vi krängde fika. Dessutom kunde vi ropa ut när matcher spelades och resultaten. Mycket proffsigt! Det var en heldag därute på Ekäng, från kvart i åtta på morgonen till 17 på kvällen. Så vi var trötta men glada, Sanna och jag. Laget kom näst sist, men Sanna och hennes lagkompisar hade roligt, jag tror inte att detta faktum bekymrar dem så mycket.
Det var dags att gå till AF idag. Jag var där halv tio, men de öppnade inte förrän 10,så jag fick gå och dra på stan en stund. När jag kom dit var det proppfullt med folk, och naturligtvis missade jag när de ropade upp mig första gången, så de fick skriva upp mig en gång till. Onödig tid. Men, men..
När jag kom hem sorterade jag bland alla mina papper. Hjälp! Måste ha en ny pärm, den jag har är proppfull. Ordningsam som jag är(NOT!) så hade jag lyckats lägga fredagens post i trappen. Där låg ett brev från.. gissa?.. FK! Jag måste göra en ny komplettering på min inskickade blankett för jag hade råkat skriva fel datum med en dag. Suck! Varför kan jag aldrig få någonting rätt från början? Men jag ringde iallafall och kollade upp ordentligt hur jag ska göra, så denna gången ska det bli rätt. Det hör till sjukdomsbilden när man är deprimerad att det är svårt att samla tankarna. Dessutom får jag alltid hjärtat i halsgropen och blir superstressad när jag får brev från myndigheter. I rena skräcken kan det bli fel..
Jag hade också fått en brev från min Jobbcoach på Jobbet.se. Min jobbcoachning startar på tisdag nästa vecka och ska sträcka sig till 10 juli. Detta ska bli bra, detta ska bli vändningen! Men hon har inte hört av sig idag som hon lovade. Jag ringde, men det var en telefonsvarare på. Trist. Hoppas att hon hör av sig imorgon iallafall.
Min förkylnning hänger i som en ovälkommen gäst i kroppen. Jag hade gett den 9 dagar, sen tränade jag i lördags, ett Kettlebellpass för funktionärer på Friskis. Då märkte jag att jag har en infektion i kroppen. När jag kom hem la jag mig och sov i två timmar, helt utmattad.. Jag väntar och väntar, men vad ska jag göra? Äta apelsiner, vitlök? Blir så jag klättrar på väggarna när jag inte får träna. Det är ju det som har blivit mitt lyckopiller. När jag tränar mår jag riktigt bra, och det får gärna vara hård träning där jag får ta ut mig rejält. Som Thaiboxningen. Nu är det jättelängesen sist, och jag saknar det. Jag tror faktiskt att det är den roligaste träningen jag någonsin har provat på. Och jag har provat mycket..
Imorgon ska jag träffa Pernilla på TRR. Hon kanske har något nytt kreativt att tipsa om, hursomhelst är det trevligt att träffa henne igen.
Hur längesedan är det jag var riktigt äkta glad, ända inifrån och ut? Jag minns inte det? Det kan röra sig om år.
I påsk är vi bortbjudna till svärfar på annandagen. Jag har bjudit in ett par kompisar till oss oxå på Påskafton, då vi kör knytis. Kanske vi träffar syster i Glanshammar en av dagarna. Så det blir fullt upp. Alltid bra, då behöver jag inte tänka så mycket. På Friskis är det Påskschema, så nån av passen ska väl gå att klämma in, för då ÄR förkylningen besegrad har jag bestämt.
Sanna och Jojo har Påsklov vilket innebär att det ska serveras frukost, lunch, middag på olika tider. Laga mat går an, men att planera vad som ska ätas, nej, är inte bra på det alls. Känner det som en ständig boja. Hela livet går ut på detta med mat känns det som. Ett matpiller om dagen och sen var det klart? Lite tråkigt kanske, men tänk vad mycket tid man skulle få! Jag är ändå glad att jag har någon att laga mat åt, om inte vore livet oändligt mycket tristare.
Kanske jag borde göra något helt oväntat? Något annorlunda? Något jag aldrig brukar göra? För att bryta alla gamla invanda tankegångar och mönster? Det är tristessen som har slagit sina klor i mig, och det är bara jag som kan göra någonting åt det.
Hmm..? Fortsättning följer..

Då..

.. har jag gått sista dagen på utbildningen. Jordgubbstårta blev uppskattat. Sen hejdåsnack och kramar. Trots att jag ville sluta så är jag ändå sorgsen i hjärtat nu. Känner mig tom, uttömd. Jag har sovit så dåligt om nätterna så länge, så naturligtvis är jag helt urlakad. Då blir man inte stark. Avsked är jobbigt.
Nu startar min jobbcoachning på måndag. När jag stod utanför Willys på väg in för att handla, så ringde min jobbcoach från Jobbet.se! Hon lovade mig att ringa igen direkt på måndag och gå igenom upplägget. Snacka om att vara på hugget! Det gillar jag verkligen. Hon fick mig att känna hopp, för hon lät så glad och trevlig och full av energi. Hoppas att det smittar av sig.
Ikväll börjar jag med 1/2 tablett av den nya medicinen. Jag hoppas att det här blir mycket bättre resultat, för jag vill inte vara så här trött och avdomnad hela tiden. . Imorse drog T. och Jojo med hela fotbollslaget till Åland. De kommer tillbaka först på söndag natt. Så nu får Sanna och jag rå om varandra, det blir mysigt. På Sannas begäran blev det Tacos till kvällsmat, och nu väntar vi på att Let´s Dance ska börja. Till det bullar vi uppp med lite god choklad och Carte D'or glass. Det blir nog lagom att gå och lägga sig direkt efter det, för jag är så trött nu att jag skulle kunna knoppa in nu direkt, utan problem.
Imorse kollade vi mitt konto- och - halleluja! Alla pengar hade kommit! Nu blir det ordning & reda. Men vi kommer ändå att få snåla denna månad, för vi har så många utlägg. Trots det är det en sten som lättar från hjärtat. Tack försäkringskassan! Herregud, ögonen klipper, jag kommer aldrig att kunna hålla mig vaken Let's Dance ut. Det blir trevligt sällskap med en snarkande mamma i tv-soffan..
Imorgon ska jag gå på Kettlebell-pass på Öster.Sanna får leka med nån kompis undet tiden. Det blir kul att prova på.
När jag kommer hem ska vi baka bullar att sälja till fikaserveringen på Vår-cupen på söndag. Vi ska vara på Ekäng 7.45 på söndag och sen slutar cupen 16.00. Då måste vi städa. Det blir en heldag, och det kommer att bli kallt. Så det känns lite jobbigt faktiskt, men samtidigt kul. Det blir till att plocka ihop "varm-kläder" imorgon, så vi kan bara dra iväg på söndag. Brr! Jobbigt att starta så tidigt. Vi får lägga oss jättetidigt på lördagkväll om vi ska fixa det. Det är bra att det finns saker att göra denna helg. Då behöver jag inte tänka så mycket..

Cover my eyes, cover my ears..

har upptäck en ny grupp. Vilken röst, och vilken känsla! Jag tror jag har blivit en sucker för ballader!

Jag känner igen mIg här..

En stark kvinna känner djupt och älskar intensivt. Hennes tårar flödar lika rikligt som hennes skratt. En stark kvinna är både mjuk och kraftfull, hänsynsfull och till och med ibland skoningslös. Hon är praktisk och spirituell. En stark kvinna skrämmer slag på rädda män men beundras av dem i smyg och på avstånd. En stark kvinna som känner sig själv är en gåva till världen.

Detta är något mycket viktigt att tänka på

Älska, glömma och förlåta, det är livets stora gåta.
Och: vi behöver varandra alla medmänniskor. Tänk på det.
För mina ovana systrar: klicka på rubriken som är länkad till den text jag åsyftar.

I think she's the sadest girl to ever to hold to a martini..

..ett av de bevingade citaten från filmen Vanilla Sky som för alltid etsat sig fast i min hjärna. Den var underbart orginell och tankeväckande..

Idag..

blev en annan dag. Jag ringde upp FK på morgonen och fick beskedet att de inte godkänt och att jag inte får några pengar. Jag blev helt förtvivlad och talade om hur jag mådde och vad de verkligen kommer att ställa till med, med sitt stelbenta paragrafrytteri. Efter bara en stund ringde handläggaren upp mig och meddelade att hon efter överläggning med kollega ändå beslutat för att godkänna min sena sjukanmälan. Så pengar kommer. Jag var så nere i gängorna så jag kunde knappt ta till mig informationen, men jag lyckades med att säga tack iallafall. Som jag har förstått det så är det jätteovanligt att FK lyssnar till något annat än sina stelbenta regler. Fel är fel och rätt är rätt. Krysset ska vara i rutan och därmed basta, annars är det FEL. Punkt slut. Så jag måste nog tro att min skyddsängel har varit med i spelet och hjälpt mig här?
På eftermiddagen träffade jag min läkare och han är mycket sympatisk. Han skrev ut precis den medicinen jag önskade, därför att han också ansåg att den var mycket bättre för mig. Förhoppningsvis kommer jag att kunna sova bättre på nätterna nu.
När jag kom ut från Ängens vårdcentral var det punka på cykeln igen för fjärde gången. Så jag fick promenera hela vägen från Ladugårdsängen till Fabriksgatan. Men tänk, det blev en extra bonus istället, för plötsligt sken solen och våren tog i allt vad den orkade, så jag fick ta av mig både trenchcoat och sjal! Helt ljuvligt att promenera i badande solsken-aahh!
Imorgon ska Thomas och jag äta lunch på stan, lovade han mig idag. Och ikväll hade vi premiär för Webergrillen- entrecote och klyftpotatis. Helt okej. Just nu sitter tre i familjen och slappar framför TV och dator, medan minstingen i familjen tutar för fullt i sin klarinett på övervåningen. Imorse var pest, men nu är allt bäst. Hur snabbt saker och ting kan vända ändå.

Härifrån..

.. kan det bara bli bättre. Detta var en dag från hell. Jag var tillbaks på utbildningen efter 6 veckors sjukskrivning. Jag fick bara panik när jag försökte få ihop hur jag skulle forsätta där jag slutade. Trodde jag skulle bryta ihop helt. Fick problem att andas. Tog ett samtal med handledarna och de var jättehyggliga och erbjöd mig allt möjligt stöd. Men jag satt där och grinade som en patetisk spillra. Men sen kom Sara från AF som jag pratade med. Så vi kom överens om att jag går veckan ut, så länge beslutet sträcker sig, och sen ska jag fortsätta med jobb-coachning från Jobbet.se, jag hade själv anmält mitt intresse till dem i förra veckan. Hon ringde mig sen och talade om att min nya handläggare har skrivit in mig på det från måndag nästa vecka. Jag ska anmäla mig arbetssökande till AF igen på måndag. Det känns som en enorm lättnad. Jag förstår inte hur jag annars skulle ha kunnat stå ut. Jag var ute och gick två gånger idag, och det var räddningen. Synd att det var så kallt bara, jag vill ha vårvärmen tillbaka igen! Imorgon ska jag träffa Ted, min läkare på vårdcentralen. Då ska jag be honom att skriva ut en ny medicin som motverkar certain bieffekter från min medicin. Så får vi se hur det går..
På tisdag nästa vecka ska jag också träffa min handledare på TRR, Pernilla. Det ska bli trevligt att träffa henne igen. Jag hoppas verkligen att jag har lyckats samla ihop mig bättre till dess.
När jag gick in på mitt konto när jag kom hem, så upptäckte jag att jag inte har fått min ersättning betald. Det var två veckor sedan jag skickade in de kompletterande handlingarna de begärt. När jag ringde fick jag veta att det inte är någon betalning på väg och att inget är behandlat. Detta är ju helt oacceptabelt! Hon lovade iallfall att be min handläggare att ringa mig, inom 48 tmmar! Så länge kan jag ju inte vänta. Jag får göra ett försök att få tag i henne själv imorgon. Det här är total katastrof, för den här månaden hade vi extra mycket räkningar och pengar vi måste ut med. Jag har en massa dragningar från mitt konto som inte kommer att kunna göras. Det blir förseningsavgifter och inkasso. De får jag väl vidarebefordra till Försäkringskassan..
Det här var precis vad jag INTE behövde just nu. När man mår som sämst så finns det tydligen ingen hejd på alla de saker som ska trycka ner en ytterligare.
Jag blev så trött att jag gick och la mig och sov i tre timmar. Vaknade 21.30. Nu vet jag inte om jag kan somna igen.

Vaknar upp

till en ny dag och får hybris när jag tänker på att jag snart måste återvända till utbildningen. Hur ska jag förhålla mig? Jag har en strategi för att kunna stå ut: jag går ut och går en promenad på alla raster. Det är nog enda sättet.
Idag ska Anna och jag fika på Alla Tiders Kaffe på eftermiddan. Det var länge sen vi sågs nu. Bra att komma ut lite i dagsljus, idag skulle dessutom vårvärmen göra entre'. Den är länge efterlängtad..
Ikväll ska jag prova Actic's Afrodans. Det är såna sköna moves i Afro, speciellt brukar det kännas i alla ryggmuskler, men framförallt är det så härligt att dansa, så befriande.
Behöver ringa kontaktpersonen på AF och fråga hur det blir nu med utbildningen. Om jag ska förlänga med de veckor jag har varit sjuk, eller om jag bara ska gå veckan ut? Drar mig så för att ta det där samtalet, skjuter bara upp. Kan ingen knuffa på mig lite och säga åt mig? Helst ge mig luren i handen och övervaka att det blir gjort? Känner mig så fullständigt patetisk.

Tankar om social gemenskap

Jag lyckas aldrig känna mig "hemma" i sociala sammanhang. Ibland kan jag för en kort stund få en illusion av att jag är med i gemenskapen, för att i nästa stund inse att det var just en illusion.
Jag har inga vänner i Örebro jag kan ringa och umgås med. Bara "bekanta". Om jag väl hittar nån jag klickar med så är det lätt att få känslan av att vara för påflugen.
Jag hittar vänner då och då, men de försvinner alltid till slut. Det sociala handikapp jag har vet jag inte vad det är. För mig är det osynligt. Skulle ge mycket för att få reda på vad det är som felar.
Jag är också sån att jag vill göra saker spontant. Vill inte planera. Då får man också göra saker ensam. Vilket jag har gjort under alla år: gympat ensam, gått på bio och teater ensam, gått på stan ensam, gått på fester ensam.
Jag har vant mig vi det.
Det innebär dock inte att det är det jag föredrar.
Jag har även vant mig vid den känslan att alltid känna mig kufisk, så det är inget nytt. Ja, jag söker mig alltid till sociala sammanhang. Men jag kommer ofta hem med ett sår inombords och en fråga: varför duger jag inte som jag är? Men som sagt, nu har jag definitivt beslutat att jag inte längre ber om ursäkt för vem jag är. Take me or leave me. Det händer att folk tycker synd om en för att man alltid kommer ensam. Det är ingen rolig känsla att bli sedd som ett offer. Jag känner igen det där den 10-åriga Tanja Lorentzon trotsigt säger (i sin monolog "Mormors Svarta Ögon"): "När du tycker synd om mig gör du dej bättre än mig. Och det är du inte!"


Få människor är ensamvargar. Jag tror de flesta människor vill leva i flock. Då är det svårt att stå ut och vara annorlunda. Det krävs att man är enormt stark i sig själv.

Dag

Vill bara tipsa er mina syrror om denna fantastiskt morsome norska komediserie där Tuva Novotny gör en starring roll. Helst ska man förstås ha sett förra säsongen också. Den kanske man kan beställa? Den är i vert fell uhugelig morsom! åsså tragisk.

En gruvsam

träningsvärk i bak och lår blev resultatet av gårdagens Cirkelfys-pass. Längesen jag hade sån träningsvärk. Men det är bra, då vet jag att det tog ordentligt. Så nu blir det vila i två dagar. På söndag kör jag Poweryoga på förmiddan och ett Spin Metal(temapass) på kvällen. Jag orkar att träna, men det är också ungefär allt. Annars är jag mest håglös. Idag tittade jag på filmen Jane Eyre. Gilllar verkligen kostymfilmer och denna version var riktigt bra. Romaniskt dravel, visst, men ibland kan det vara härligt.
Känner mig ensam. Både när jag är det och bland människor. Jag når aldrig fram. Vet inte vad det beror på, men det är något osynligt handikapp jag bär på. Det är bättre mellan T. och mig. Vi har ömhet och kärlek mellan oss igen. Det är skönt. Annars är jag ganska avdomnad. En bieffekt av medicineringen är min mycket starka misstanke. Det får jag väl leva med.
Imorgon kommer Sture på middag. Då måste jag ta mig i kragen och städa härhemma innan. Något jag hade planerat att göra idag. Men jag förmådde inte.

för livet går i cirklar och allting går igen kärleken finns överallt om du öppnar ögonen

Jag hörde just denna refräng på radion häromdagen och fastnade för den, visste inte att det var Mauro Scoccos låt. Han har gjort en del riktigt fina låtar, tycker jag. En begåvad, kille.

Danish -Vinden

jag brukar inte gilla rap-musik, men den här låten har en mycket fin text..hittade den av en slump..

Det lättade

..inte alls att prata med kuratorn. Men litegrann är det som att resonera med sig själv, och komma fram till förnuftiga saker. Som att låta tiden gå och att låta det omöjliga falna bort allt eftersom. Tiden läker alla sår. Att ta kontakt med AF och fråga om hur jag ska göra med utbildningen. Jag kommer att få en tid hos Närpsykiatrin i slutet av april, är det planerat. Bra! Sanna är hemma sjuk sen igår. Hon har ont i huvudet och i halsen och går på Ipren. Jag känner mig lika utslagen som hon. Vill bara gå och lägga mig och sova.
Ikväll ska jag prova Poweryoga på Actic. Det var min box-kompis på Thaiboxningen, Maria, som tipsade mig om den igår. Det blir intressant att prova.
Imorgon ska jag och T. se "En fiende att dö för". Jag stod först i kön och lyckades fixa fästmanssoffa. Kanske jag ska göra eget biogodis också? Har ni nåt tips, syrrorna? På torsdag blir det Thaiboxning igen. Den här gången ska jag hålla reda på tiden. Igår kom jag en halvtimme försent och blev jättesnopen och besviken. Jag hade ju inte varit där på två veckor och var så laddad och så ser jag fel på tiden? Jag börjar ärligt talat bli riktigt förvirrad. När jag skulle titta i schemat vad det var för gruppträning som kom efter oss tittade jag på torsdan. "Nej, så långt fram i veckan är vi inte!" Imorse cyklade jag till affärn för att köpa mjölk. Kom hem utan mjölk, men med en himla massa andra saker.. Usch, jag behöver nog få igång mitt liv och rutiner igen. Och sluta tänka så mycket hela tiden..

Ännu en dag

i meningslöshet. Kan inte känna någon glädje. Igår sov jag över mitt spinningpass. Shoot! Jag sov mig mest igenom Äkta männskor också. Allt nattsuddande tog ut sin rätt. När jag var på Harrys kände jag bara "Vad gör jag här?" ett riktigt desperat ställe utan någon äkta glädje. En "Aslan" kom och sa till mig att jag var så snygg och sensuell. Han kunde tom fixa ett jobb till mig som administratör för att jag var så snygg. Sen när jag talade om att jag var gift med två barn så drog han. Haha! Men en liten själv-boost iallafall. Målet var att få ligga, självklart, men jag valde att ta åt mig det positiva iallafall. Systrarna och jag dansade oss svettiga i början, när det var lite bra musik. Det var ju kul förstås. Vi blev fotade av meny, så jag måste kolla om vi är med idag.
I magen och i bröstet värker det hela tiden. Det är den galna kemin som har slagit klorna i mig. Imorgon träffar jag min kurator igen. Det kanske kan lätta något att få prata lite med honom, hoppas jag.
Idag blir det Thaiboxning igen. Den stunden är jag iallafall helt fokuserad och jobbar stenhårt så svetten pumpar. Det känns som en skön gemenskap i gruppen. Vi gillar alla vad vi håller på med.
Jag ska ställa mig på kö vid Filmstaden vid halv fem, för att hämta ut biljetter till "En fiende att dö för" som jag får gratis genom Filmklubben. T. och jag ska gå på den på onsdag. Det är en svensk film, men jag känner på mig att den här kan vara riktigt bra. Vi får se.
Nu ska jag ta min morgongröt. Sen ska jag gå en rask långpromenad i solen. Jag tar mitt förband om fotleden, så hoppas jag att det funkar. Det blev en del choklad igår.. I tröstande syfte. Det blir till att jobba bort nu. Men det var det värt. Utan choklad blev livet inte alls värt att leva. Så är det bara.

Vår i luften

tack och lov. En solig dag idag, det får gärna bli lite varmare också. Igår var jag på Friskis Vårpub. Var ju lite rädd för att gå dit innan. Men det gick faktiskt bra. Jag pratade med ganska många människor och hade det faktiskt riktigt trevligt. Maten var jättegod, precis i min smak med mycket grönsaker och frukt. Det var ju bra träning för mig, att komma ut bland människor och "socialisera" lite. Jag är jag och jag tänker inte be om ursäkt för det mer. Take me or leave me, helt enkelt. Jag kan iallafall inte vara nån annan.
Sen den där galna kemin som sätter igång i mig som jag inte har någon som helst kontroll över, den får jag väl helt enkelt leva med. På sätt och vis gör den ju livet lite mer spännande också, fastän mycket jobbigt.
Snart ska jag gå upp på stan och möta lillasyster från Stockholm. Vi ska strosa lite i affärer. Ikväll träffar vi syster Lis och "svåster" Anna-Maria på Harrys. De har ju precis haft invigning för det nya tillbygget med inglasad uteveranda, och ikväll blir det såklart Melodifestivalfinal. Ut och socialisera igen. Mycket träning på en och samma helg.. Åza sover över hos oss, det blir supermysigt att få "rå om" lillsyrran litegrann igen.
Päser litegrann i sängen nu efter en god och rejäl grötfrukost med löskokt ägg och fullkornsmacka med camembert. Mums. Lyxigt.
Hoppas ni syrror också mår bra på lördagmorgonen. Njut av livet här och nu, i nästa stund kan det vara över..

Olust

det känns överhuvudtaget olustigt idag, i magen och i hela kroppen. Känner mig obestämbart rädd, vet inte var det kommer ifrån. En otrygg, olustig känsla, så illa att jag ryser, får frossa. Känner mig också outsägligt sorgsen. Orkar ingenting. Har det nåt med medicineringen att göra? Jag tog bara 1 tablett, inte 1 1/2. Men jag kände så här redan från början när jag vaknade, så jag tror inte det. Både barnen är hemma iallafall, så de är i säkerhet nu.
Sanna ska skjutsas till ridskolan kvart över fyra. Varken hon eller jag har lust. Men jag sa till henne att hon måste. Det kostar en förmögenhet att rida, och sen måste man ha lite disciplin när man sportar oxå. Det är inte bara att strunta i träning för man inte känner för det just för tillfället. Det är själva grejen att ta sig iväg som är det jobbiga. När hon väl kommit dit tycker hon ju att det är roligt att rida. Det är synd att komma efter, för i sommar ska hon få gå på ridläger. Den lilla lyckosten! Det var min allra största önskedröm när jag var liten. Men det fick jag aldrig. För många år sen, som vuxen, förverkligade jag min dröm litegrann. Då gick jag en ridkurs för vuxna på Hagaby ridskola. Men det var bara några timmar på kvällen måndag till fredag. Men som jag njöt! Riktigt kul var det.
Senare ikväll ska jag pröva Actics träning "Mage-Rumpa-Lår och Core". Jag läste att för att få ner magen är det bra att jobba mycket med de inre magmusklerna. Så jag får köra många sådana! Suck, den där svällande saken vill aldrig ge sig. Tycker att jag jobbar stenhårt, men lite har den ju gått ner. Det gäller att vara ihärdig.
I min strävan att förbränna har jag ju varit ute och gått en hel massa. Det har nu visat sig i min dumma fotvrist igen. Haltar och har ont i den. Så jag försöker att göra alla övningar med foten som Ann har visat mig. När jag snurrar på fotleden så bara knakar det.. Därför har jag hoppat över mina morgonpromenader ett par dagar. Skönt faktiskt.
För övrigt ser jag ingenting roligt med att gå tillbaka till utbildningen igen sen. Har ingen ork eller gnista kvar, ingen lust heller. Det känns bara totalt meningslöst. Men något val har jag inte.
Då och då ser jag intressanta jobb som jag skulle kunna söka. Men det gör jag aldrig. Kan inte förmå mig. Det känns också totalt meningslöst. Vad skulle jag skriva? För närvarande är jag sjukskriven för att jag är deprimerad? Attraktivt.
Nu ska jag gå ut och skotta och sopa rent trappen,(för att T. bad mig) vi har ju fått ny "härlig" snö. Hurra.

Birro, jag och Stockholm

Åh, det här kan jag verkligen skriva under på Birro! Jag har faktiskt precis samma upplevelse av Stockholm i allmänhet och Södermalm i synnerhet. Känner mig som om jag kan andas igen och bli en människa på riktigt varje gång jag kommer till Stockholm. Där möts jag alltid av trevliga, öppna och hjälpsamma människor. Jag måste bara ändra på ditt citat en aning: " Stockholmarna är de riktigt Goa gubbarna. Jag möter mer vänlighet och glada tillrop från främlingar i Stockholm under 1 timma, än jag gjort under 25 år i Örebro."
Så lyckans ost där Siz, vi får snart ta och ses i din underbara stad.. (och det gör vi ju 24:e mars, när vi ser Fanny och Alexander på Dramaten tillsammans!)

Imorgon är en annan dag

så trött idag, kändes imorse som att jag kunde ligga kvar i sängen hela dan. Men vid 10 såg jag hur solen lyste därute så jag tänkte att det är bäst att ta sig ut. Gå en promenad upp på stan, hämta min medicin, gå till den billiga bokhandeln på Storgatan och köpa en pocket, vidare till Stadsträdgårdens fik för en kaffe och lite läsning. Så blir jag piggare. Det var min plan. Bah! Av detta blev intet. Jag tillbringade istället 1 timme och 5 minuter på Apoteket. Det visade sig nämligen att jag inte fick ta ut ny medicin förrän den 16:e. Men min är ju slut på lördag? Jaha, jag hade missuppfattat instruktionen på min medicinförpackning och tagit 1 1/2 tablett om dagen istället för 1! Så läkaren fick skicka in ett nytt recept med den nya doseringen, eftersom jag redan är inne på den. Jag har kollat på min förpackning härhemma nu, där står det: 1/2 tab till frukost i en vecka och därefter en tab till. Glasklart att det blir 1 1/2 tablett ju! Men sen ser jag ju att instruktionen är vikt och fortsätter på nästa sida : .. frukost. Alltså: därefter 1 tablett till frukost. Shit! Hur kunde jag missa? Särskilt som jag reagerade på att doseringen gick upp så tvärt med hela 10 mg till. Påpekade det för Thomas till och med. Jag borde ha ringt och frågat då. Eller pratat med läkaren sist jag var där. Lätt att vara efterklok. Men nu tänker jag vad de än säger gå ner till 1 tablett, för jag har varit så jättetrött, som en Zombie. Det är det inte värt. Ont i huvudet och nere. Jäkla skit det här.
Jag ringde iallafall på Thomas som kom och körde mig till Gröna Grodan där vi festade loss på deras jättegoda sallad. Blev hemkörd sen, så skönt att slippa gå. Vet knappt om jag orkar gå på Zumba ikväll? Sängen känns mer som rätta stället.. Gäsp.

Vila

ska jag försöka med idag. Det känns i kroppen nu, all min träning. I lördags körde jag ju Challenge och direkt därpå 30 minuters Crosstrainer. I söndags Spin Puls Intervall(urk, trillade nästan av cykeln..), igår Ki Box. Plus att jag har gått en rask promenad på 35-45 minuter varje morgon. Min kropp värker nu och protesterar, inte som en träningsvärk, utan mer som en matthet i hela kroppen. Den säger STOPP, inte mera nu. Vilket irriterar mig oerhört. Är jag gammal nu alltså? Min kropp pallar inte? Svårt att smälta. Men det är bara att lyssna, så nu ska jag inte träna förrän imorgon kväll, då blir det Zumba på Actic. Det blir säkert jättekul. Sen ska jag faktiskt ha ett uppehåll på tre dagar innan jag kör ett Spin Puls Intervall på söndag igen. Och det är mest av fåfänga, för att jag vill förbränna. Så jättekul är det ju inte. Men det är ändå mer spännande än de ordinarie spinpassen, eftersom man har en pulsklocka och håller koll på sin puls samt jobbar i intervaller. Det är en riktig utmaning.
Ska inte ens gå upp på stan och titta på Avalon. Jag har inte tid kom jag på. Igår gjorde jag ett riktigt klipp på högrev, som jag tänkte omvandla till Kalops. men måste handla lök, lagerblad och kryddpeppar först. Gå till affären.. igen. Kommer inte riktigt ifrån träning iallafall. Nåja, jag går sakta.
I söndags var jag på stan med Jojo. Vi hade jättetrevligt, först fika på Hälls(min första och enda Semla i år, Mums!), sedan shoppade vi kläder på Gina Tricot och skor på Bianco till mig. Senaste vårnytt. Hur nöjd som helst. Jag och skor, alltså... det hade jag inte råd med egentligen. Det var en bra säljare, förstås. Hon sa att man kan använda dem till så många olika tillfällen- både Casual till vardags, och festfint till kjol. Det tilltalade mig, dessutom det faktum att jag nog blir ca 6-7 cm längre. Kom upp i pusshöjd till T. till och med. Så jag var mycket glad då. Sen blev det en riktig nerdipp igen, som jag fortfarande inte har kommit ur. Känner inte igen mig själv när jag ser mig i spegeln. Livlös. På fredag ska våren komma såg jag på vädret. Då ska jag ta mig ut och insupa varenda livgivande soldroppe.
Tiden går och jag får ingenting vettigt gjort. Livet rullar på men jag är inte med. Det är så det är.

Det blir en annan typ..

..av Boxing ikväll. De ringde från Actic och meddelade att Thaiboxningem är inställd ikväll pga att Greg har skadat sig illa i axeln. Damn! Hoppas det inte är alltför allvarligt? En idrottskada, kanske? Så nu bokade jag Ki Box på Öster istället. Det är ju också kul. Men inte lika. Det blir mycket motion för mig när det är punka på cykeln. Idag gick jag först min raska 35-minuters promenad innan frukost. Sedan gick jag upp på stan för att köpa hår-slingning. 20 minuter dit, 20 minuter hem. Sedan gick jag till ICA Tybble för att handla, ca en kvart dit och en kvart hem. Ikväll måste jag gå till Öster oxå. Det blir sammanlagt kanske 25 minuter. Om jag räknar ihop allt det här så har jag idag sammanlagt promenerat 2 timmar och 10 minuter! Inte illa. Imorgon tänkte jag se Avalon på Roxy. Den visas kl.14. Har ju sett Johannes Brost intervjuas om den några gånger, och det har gjort mig nyfiken. Jag tror den kan vara riktigt bra. På kvällen blir det BASK-utbildning igen. Den här gången handlar det om första hjälpen, hjärt-o lungräddning mm. Mycket bra att ha. Känns jobbigt igen. Men jag vill inte missa det här nu igen, så det är bara att bita ihop och beväpna mig med vingar...

Ett..

..möte igår skapade inre kaos och allt jag byggt upp innan är raserat. Börja om från början, börja om på nytt..

Går mot rätt väg..

..tror jag.. Igår var jag på BASK-utbildning på Kvarnen. Hade bävat innan för att ta mig dit och träffa en massa folk. Men det gick bra, vi var bara fyra i gruppen. Det var en brandman och en präst som höll i det hela. Det visade sig att jag träffat prästen Anders tidigare. På en fest hemma hos Ylva och Gudni. Vill minnas att vi lite småluriga framåt nattkröken satt och klurade väldiga filosofiska funderingar.. Hehe! Vi fick veta allt om eld och brand, och vi fick också släcka eld på en docka med en brandfilt samt släcka eld i ett fat med kolsyresläckare. Riktigt kul faktiskt. Av prästen fick vi lite matnyttigt om kris och krishantering. Trevligt på det hela taget. Idag gjorde jag fynd på Röhnish rea, ett ljusgrönt träningslinne och ett par svarta spinningbyxor med grönt Röhnish band på baken. Snyggt och billigt.
Ikväll blev det Thaiboxing igen. Jag frågade Greg om skillnaden mellan engelsk- och Thai boxing. Skillnaden är i stort sett att mer är tillåtet av olika typer av sparkar. Annars är grunden i slagen och hur man rör sig densamma. Jag hade tränat sidosparkar innan härhemma, så jag tyckte att de gick mycket bättre idag. Och jag körde stenhårt på Cardio, så jag blev helt utpumpad. Görskönt. Boxades mot samma tjej som sist, vi funkar bra ihop. Hon fick in jättehårda slag och sparkar mot slutet, så då var det min tur att berömma. Vi kan allt försvara oss- nemas problemas!
Idag fick jag den andra "tjatningen" på min mail från Sussanne på Friskis att jag skulle anmäla mig till Vår-puben nästa fredag. Hade inte tänkt göra det, men nu gjorde jag det iallafall. Bävar, det brukar vara så jäkla uppdelat och folk kan inte ens nedlåta sig till att hälsa. Vilket jag tycker är skit. Jag har heller ingen att komma dit tillsammans med. Vilket gör att jag känner mig extra utsatt. Men i värsta fall kan jag ju avanmäla mig. Jag får se hur formen känns. På lördag ska jag prova Challenge på Actic. Det är olika stationer med styrka man går runt på. Jag tror det är ungefär som Friskis Station medel eller Cirkelfys. Så tuff träning igen. Spännande.
Igår såg Jomanda och jag filmen Dogtooth. En helt sjuk film om en familj där föräldrarna stängt in sina barn i hemmet och uppfostrar dem ungefär som hundar. De har inga namn och de hälsar på varann och visar tillgivenhet genom att slicka varandra. Barnen får lära sig helt fel ord på saker. Till exempel heter salt telefon, Zombie är en gul liten blomma och fitta heter "tangentbord"! Totalt sinnesjuk film! Naturligtvis slutar den också "mitt i" utan några som helst förklaringar eller avslut. Såsom sådana typer av filmer tenderar att göra. Ingen överraskning direkt, men förbannat irriterande är det! Jag börjar orka lite mer nu. Har tvättat en del. Så imorgon ska jag se om jag orkar städa lite också. Det behövs. Kan man lugnt säga..

Sjukt kul!

Haha, nu har jag ytterligare ett träningskort- på Actic! Provade Thaiboxningen ikväll, och det var galet kul! Kände igen ganska mycket från Ki Boxen på Friskis, men tränaren Greg(han som har tävlat i Thaiboxning i 10 år) påppekade för mig att "you need to slow down a bit". Jo, huvudsaken är ju tekniken och balansen, inte hastigheten. Såklart. Det var tuff träning. Men jag har varit med om tuffare på Friskis i och för sig. Jag behöver lite utmaning numer. Haha! Tjejen som jag boxades med sa till mig att jag var den bästa hon boxats mot, att jag gav henne riktigt bra träning. Kul att få ett sånt erkännande. Du är stark! Sa hon imponerat. Jo, det har börjat kännas i kroppen nu att jag har lite muskler. Nu ska jag se till att jag inte tappar dem. Ska fråga Greg om lite tuffare "Cardio". Och lite mer utmanande box-serier. Så vi verkligen får jobba oss slaka. Det ska vara så man kryper ut sen. Tycker jag. Då har det verkligen gett något.

Mycket trevligheter..

..på gång hela tiden. Igår tog vi familjen en dagstur till Romme Alpin. Det blev en härlig skiddag då vi också träffade på Marie och My och även Fanny Johanssons föräldrar. Vi tog tom choklad, öl och en Glühwein i toppstugan, så det kändes nästan som att vara på fjällsemester. När vi kom hem gjorde vi hemmalagad Gulachsoppa
och tittade på Apflickorna. Den tyckte bara jag var bra..
Imorse drog Thomas och jag iväg till Badrummet Spa på Clarion hotel för att bli ompysslade. Thomas fick en fotvård/pedikyr och jag fick en helkroppsmassage. Gryyymt skönt. Efteråt var jag som drogad, typ helt seg och lugn, satt som en lite hösäck i vilstolen och drack vattten. Thomas var också mycket nöjd över sin behandling. Vi bubblade, bastade, vilade och njöt i största allmänhet. Beundrade den fantastiska vyn från femte våningen. Nikolaikyrkans torn tecknade sig ståligt mot himlen som en forna tiders maktsymbol. "Kyrkan utövade makt mot folket" kommenterade jag. "Nåja", replikerade Thomas, "det kanske behövdes också, om det skulle bli nån ordning här i landet, det var ju som värsta anarkin här annars." Sen funderade vi inte så mycket mer utan njöt av att bara vara. När vi var färdig"spaade" ringde vi på barnen och sen sågs vi på Efesos där vi tog lunch. Mycket gott, jag tog en Efesossallad, jättefräch och det var mycket, orkade inte äta upp hela. Proppmätt. Ikväll planerar vi att baka två jättepizzor som vi gör slicar av och avnjuter till Melodifestivalen. Det är många bra artister ikväll, det kan nog bli kul.
Under alla dessa "trevligheter" är jag ändå som "avdomnad". Jag kan vare sig glädja mig eller njuta fullt ut. Känner mig ungefär som om jag vore "lobotomerad". Lite likströmsriktad på nåt vänster. Jag antar att en del av skulden är medicinens. Men det ska vända efter ca tre3 veckor sa läkaren. Det hoppas jag verkligen. Som det är nu är jag bara så trött och kraftlös hela tiden. Viljelös, initiativlös. Men jag ska vila nu, ta tillfället i akt. Jag blev sjukskriven till 23 mars. Så det är bäst att passa på att samla krafter. Till vad? undrar jag bara.

Tungt

nu.. orkar inte mycket. Men idag blev jag tvungen att rycka upp mig. Sanna meddelade oss först igår att hon skulle på kalas tolv idag! Så upp på stan så fort affärerna öppnade och inhandla present. Och innan dess hade jag faktiskt gått en halvtimmes promenad innan frukost(för förbränningens skull). Sen hem, slå in present, ta iväg flickan på kalaset. Äta lunch och sen iväg till mitt kurator-möte på USÖ. Han konstaterade att jag är deprimerad. Han sa också att om medicinen inte skulle hjälpa kunde jag bli inlagd. Han propagerade även för en behandlingsmetod som visat sig vara mycket effektiv och snabb mot depression. Den består i att man för elekrisk ström mot huvudet(!) Det är nog bäst att se till att bli frisk illa kvickt, tror jag bestämt..
Ikväll ska jag gå en provgång på Actic's Box på Eyrabadet. När jag tränar brukar jag må bättre. På måndag ska jag prova deras Thai boxning. Det är ett 90 minuters tufft pass med olika konditionsbitar och sparkar. En engelsman leder passet, han har tidigare tävlat i Thai boxing i 10 år. Man är bara 12 stycken i gruppen. Det ska bli mycket spännande. Om det är något att ha kanske jag köper träningskort på Actic.

Daring..

läste bipack-sedeln till min medicin igår. Skrämmande läsning. Frågan är om det är värt att må så mycket sämre i två- 3(!) veckor, för att sen eventuellt må bättre? Mot bättre vetande startade jag medicineringen igår. Nu är jag "on the edge" för minsta tecken på biverkningar. Har redan inbillat(?) mig det mesta i den vägen..

En vän

kom över idag på Alla Hjärtans dag med en bukett vackra tulpaner. Hon ville prata bort en stund, så jag bjöd på kaffe bullar och blåbärskaka. Det var trevligt, vi pratade i två timmar. Tiden gick fort. Men sen var jag jättetrött. Stöp i sängen och vilade, vilade, vilade...

Ghost town

En så oerhört vacker låt av First Aid Kit!

Möter

bara trevliga människor när jag är i Stockholm. Vänliga och hjälpsamma. som när jag står med en karta i handen och vilset ser mig omkring- vips så kommer en trevlig ung man och engagerar sig, förklarar, tar upp sin Iphone och kollar, önskar mig lycka till. När jag fortfarande inte hittar går jag in i en tobaksaffär på Birger Jarlsgatan. Den unga tjejen bakom disken tar sig till och med tid att gå utanför dörren och peka. Samt önska mig lycka till. Senare på dagen söker jag ett apotek. Frågar mannen som kommer gående nerför trottoaren. Jo, han vet bestämt att det finns ett på Odengatan, ger mig en utförlig beskrivning- och- önskar mig lycka till! Jag undrar i mitt stilla sinne varifrån myten om den "dryge Stockholmaren" kommer? För en myt är det. Jag vet hur det ligger till i verkligheten.

Då

säger jag hej då!

Och nu, om möjligt, ännu tröttare..

Sååå trött, så trött, så fruktansvärt trött..