I'm a freeeee-rider..

jaha, då har jag hängivit mig åt köpguden igen, var på H&M på VIP-shopping för klubbmedlemmar här på morgonen. Den startarde redan halvåtta, så jag fick tvinga mig upp redan tjugo i sju, urk! Men väl där var det trevligt, jag blev bjuden på gott kaffe och dubbelmacka med kalkon av en söt tjej från Espressohouse. Skönt nog var det inte alls bökigt och trångt, utan rätt lagom med folk som gick och strosade runt och kollade, ingen hets alls faktiskt. Sedan tycker jag kanske att H&M:s sortiment är lite halvtrist, men en del bra saker hittade jag till barnen, kostade bara på mig själv ett mörkgrått ribbat linne med spetskant och en ansiktskräm. 20 procents rabatt fick man, det är i och för sig inte så fantastiskt, men jag handlade för 611 kr när rabatten var dragen, det var lagom tycker jag. Jomanda och Sanna blir säkert glada för sina kläder, jag brukar kunna ha en bra känsla för vad de gillar. Jag ska ta mig till Kappahl någon dag, för de har faktiskt hela 25 procent på byxor. Ibland kan man hitta något snyggt där, men det är litegrann samma stuk som H&M. Kom att tänka på gamle Karl-Erik helt från det blå, när jag gick där och shoppade. Han hade aldrig mycket till övers för affärer och shoppande, det tyckte han nog mest var av ondo. "Köptempel" skrockade han med en touch av förakt inför företeelsen, när vi skulle iväg till Marieberg och handla. Nej, det var naturen som gällde för honom, och det kan jag faktiskt tycka är ganska sunt. Men tyvärr är det ändå ibland nödvändigt att handla, jag tycker inte heller egentligen att det är en så fantastisk sysselsättning. Men det är skönt ändå att få den där nöjda känslan när man tycker att man har gjort ett "kap". Kom att tänka på att jag bara går på sånt som är gratis och extrapris nuförtiden, jag har varit och hämtat gratis biobiljetter både till "Älska mig igen" och "Cockpit" genom Bioklubben där jag är guldmedlem, jag går på VIP-shopping och får gratis frukost, och naturligtvis passar jag på och göra fynd på alla dessa dealer som kommer till min email genom Groupon, Dagens deal och Riksdealen. Nu sist passade jag på att köpa en middag för två för halva priset på Stallyktan. Den ska jag nyttja på min födelsedag, hade jag tänkt mig. Det stället är himla mysigt faktiskt, synd bara att man inte går dit oftare. Sist jag var där var på After Work med systrarna Lis och Gun, det är nog nio månader sen.. De har byggt upp en sådan trevlig, genuin miljö, och har alltid uppdaterat ölsortiment med massor av olika sorter att välja mellan. Känns gemytligt där på något vis, kanske för att det är rätt litet? Snart ska T. och Jomanda dra iväg på träningsläger över hela helgen, så då får jag och Sanna rå oss själva ett tag. Det ska bli mysigt. Men sen kommer Gun på söndagkväll, det var så längesen vi sågs! Gun och jag ska köra lite "Poweryoga", vi ska äta gott och mysa, OCH - ut och shoppa! Igen. Jo, för jag har blivit ombedd att vara med som "Personal Shopper" när Gun ska försöka hitta sig lite "föreläsar"-kläder. Det gick väldigt bra för ett år sedan, då var vi på Pagelle och på Rieke skor och shoppade loss. Det blev dyrt, men det blev också fantastiskt bra! Det är riktigt roligt att hjälpa till med sådana saker, tänk om man kunde jobba med sånt? Det hade varit något! Men en sak har jag helt klart bestämt mig för, och det är att i Dublin ska jag inte slösa bort tiden med någon meningslös shopping. Nej, jag tänker UPPLEVA det genuina. Lite svårt kanske på bara tre dagar, men då gäller det att nyttja tiden rätt. Jag tror faktiskt jag ska kosta på mig en Berlitzerguide över Dublin, och så ska jag läsa in mig på nätet litegrann. Så brukar jag alltid göra inför resor, det blir roligare då. Man har roligt både innan och när man är där, på plats. Förhoppningsvis kanske jag kan hitta någon bra jazz-och blues klubb, det uppskattar både T. och jag. Kanske vi nån dag tar en buss tidigt på morgonen ut på landet, jag tänker på hedarna och klipporna, jag skulle vilja se den vackra irländska naturen. Det är absolut värt att ge en hel dag. Kanske Gun kan ge mig några tips om vad jag ska se, för hon har ju varit på Irland. Ja, det här kommer att bli en energikick för mig, miljöombytet kommer att göra gott. Allt kommer att kännas lättare och i och med det kommer många knutar att lösas upp. Det känner jag på mig!

Kärleken

När du väl bestämt dig för kärleken får du draghjälp av både Venus och Jupiter. Det var min "dagens spåkula". Ja, tänk om vi alla, varje dag valde kärleken. Så mycket underbarare livet kunde vara.. Jag köpte Situation Stockholm häromdagen av en hemlös, när jag kom ut ifrån Ali Baba där jag köpt frukt. Jag skramlade ihop mina sista slantar och fick ihop 50 spänn. Nu har vi alltså Situation Örebro.. Jag brukar alltid köpa den tidningen när jag är i Stockholm, den är riktigt bra, det är alltid intressanta artiklar i den. Denna gång är Tomas Ledin "Omslagspojken". Det är intressant att få läsa om hur hans musikkarriär en gång startade. Han blev nämligen skoltrött efter 1 år på Naturvetenskaplig linje(det hade jag också blivit!) och tänkte hoppa av. Men då fick han rådet av en klok studievägledare att istället bli utbytesstudent i USA. Han hamnade hos en kulturellt intresserad, vit familj, i Omaha Nebraska, där sonen spelade kontrabas. Detta var i "Love-Peace-and-Understading -eran, 1969, en vecka efter Woodstockfestivalen. Samhället i USA var oerhört segregerat, och motsättningar mellan svarta och vita var på sin spets. Lille 17-årige Tomas(han var nog rätt söt då..) startade ett band med sonen i familjen. De spelade runt på lite olika Coffee-houses i stan. På ett sådant Coffehouse hade han en gång stämt träff med ett gäng polare från den vita övre medelklass high-shool han gick på. De dök aldrig upp. Efteråt fick han veta att de inte hade blivit insläppta för att de INTE var judar.. Tomas får en dag nys om att James Brown ska komma till stan och frågar sin familj om de kunde gå. De visste inte vem James Brown var.. Men inget stoppade Tomas från att gå på denna konsert, så han och två andra vita killar i 17-årsåldern var där tillsammans med femtontusen svarta amerikaner. Stämningen var så hög att konserten stopppades flera gånger och man bad publiken lugna ner sig. Vid ett tillfälle står hela stadion upp och skriker "I'm black and I'm proud" med näven i luften. Tomas fångas av den suggestiva stämningen så han gör såklart likadant! Då ser han en svart man i 60-70-årsåldern. Han tittar på Tomas, deras ögon möts, och han nickar och ler. Jag förstår att detta ögonblick för alltid etsat sig fast i Tomas' minne. Det var ett sådant tillfälle då de valde kärleken- Love- Peace-and-Understanding..

Håll i hatten Dubliners!

Yeppie! Allting klappat och klart in i minsta detalj! Lysande! I förmiddags kom Ann och Janne över på fika, då vi gick igenom upplägget för barnvaktandet under vår Dublin-resa. Så nu är flyg bokat och betalt och hotell bokat. Det ska bli så underbart att få komma iväg och byta miljö ett tag. Dessutom till mitt drömresemål. Den 6 maj blir det Loppis här på Sandgatan och ett par tvärgator till. Så därför drog vi iväg till förrådet på Mogatan för att se om vi kan bli av med lite grejor. Och visst fann vi en hel del vi kan kränga, men framförallt en massa gamla foton och brev. Aaaah-nostalgi! Faktiskt hittade jag två kort på vår irländske gamla vän, Mark, när han sitter på golvet i vårt kök på Nygatan iförd min gamla svarta sammetshatt á la Huset Elliot! Hihi! Bakom honom syns en flaska Jameson Whiskey, för naturligtvis var han tvungen att visa oss hur det går till när man gör en ÄKTA Irish Coffee! Jag hittade dessutom en massa brev jag skrivit till T. när han låg på repmånad. Jag skriver om min saknad efter pappa, hur verkligheten känns overklig, som en saga, att något väsentligt saknas, hur kan livet fortsätta? Var är pappa? Ja, T. fick permis för att vara med på begravningen, sen fick han åka tillbaka. Själv klappade jag ihop helt, kroppsligt också, så jag minns att jag några nätter sov över hos Ann och Robert. Det är tur att vi har varandra, systrar, eller hur? Jag fann också en hel del kvarlåtenskap från pappa. Gamla foton, ett från Södra Promenaden där Erik sitter i hamocken och glatt grinande håller om Åza och mig. Så stolt över sina döttrar! Kuriositeter som en gammal plånbok från kriget där det låg en massa ransoneringskuponger. Men det bästa av allt: Ett gammalt gulnat dokument ifrån Justitiedepartementet med sigill och stämplar. Där står att läsa: Bevis angående godkännande av släktnamnet Aremyr KUNGL. MAJ: T har genom beslut denna dag funnit gott godkänna släktnamnet Aremyr för montören Karl Oskar Andersson och hans hustru Irma Linea Andersson, född Kalin, samt deras omyndiga dotter Berit Margareta från Göteborgs Carl Johans församling ävensom för jordbruksarbetaren Erik Oskar Andersson från Sköllersta församling i Örebro Län. Om vad sålunda förekommit länder detta till bevis Jämlikt § 6 förordningen den 5 december 1901 angående antagande av släktnamn skall inom ett år härefter hos pastor i vederbörande församling det godkända namnet anmälas till införande i kyrkobok, vid äventyr, där sådant underlåtes, att godkännandet är utan verkan. Stockholm i Justitiedepartementet den 14 juli 1944. Thorwald Bergquist Och påskrivet med bläckhorn: Uppvisat för pastor i Sköllersta församling den 15 aug 1944 Betygar Sköllersta 15/8 1944 C A Dagerlund Det ni Therese och Elvir, detta borde vi rama in fint och sätt upp på väggen, eller vad säger ni? Ytterligare ett fynd var en gammmal fin trägunghäst som jag tror pappa Erik har snidat ihop en gång i tiden. Gun eller Ann, rätta mig om jag har fel! Hursomhelst tror jag att samtliga fem systrar har gungat på den, inklusive Jomanda och Sanna. Karl-Erik renoverade upp den en gång, målade i, satte i nya skruvar, lackade och satte i en ny svans. Jättefin blev den. Jag tror de hade med sig den till Jomanda, om det var vid dopet eller när det var. Hursomhelst, det känns helt fel att sälja bort den på loppis. Kanske Therese och Elvir vill ha den till sin nya lilla Aremyrare? Vi får se. Annars ställer jag nog upp den på vinden tills vidare. För mycket affektionsvärde i den.

Det finns fler än jag..

som kan klanta till det vid bokningar, apparently. Sanna kan inte gå på sin ridning ikväll pga att hon är så attans förkyld. Då insåg jag till min glädje att jag ju faktiskt kan gå på Thaiboxningen 17 ikväll! Slängde mig på telefon och kom fram till en Sara på Actic. Boka in mig på Thaiboxningen ikväll, ropade jag upphetsat! Ja, namn, telefon? Då är den kl.18.30. Va?? sa jag, jag menar Thaiboxningen alltså, den är väl 17? Nej, 18.30 är den, sa hon bestämt. Jaha, okej, då har de ändrat tiden tänkte jag. Men som tur var gick jag in senare och tittade på Träningsschemat, och- mycket riktigt, Boxningen är kl.17! Denna gång kom jag fram till en annan Sara som jag förklarade min upptäckt för. Jaha, var det den andra Sara du pratade med då? "Ja, inte vet jag vilken Sara jag pratade med, det enda jag vet är att jag vill gå på Thaiboxningen och den är kl 17 och inte 18.30 som Sara 1 sa. Jaha, sa Sara 2, hon tittade nog på den vanliga Boxen på tisdagar som är 18.30, *bläddrar febrilt* hmmm var skrev hon upp dig?.. "Hallå, strunt i det, skriv upp mig på Thaiboxningen 17 idag, det är det enda jag vill! Sara 2: Okej, namn, telefonnummer? mutter...
Eftersom kassan är skral och kontot gapar tomt så skramlade jag häromdagen fram lite gammalt guld ur byrålådan som jag inte använder på grund att det är t ex bara 1 örhånge, eller trasigt. Jag hade skickat efter Guldbrev, men när jag kollat upp allting ordentligt så visade det sig att jag inte får det pris som hade lockat mig från början, alltså 295 kr/gram utan dagens dagspris den dag guldet kommer fram (idag 252 kr/gram). Dessutom tar de ut en värderingsavgift på 29 kr grammet. Så jag gick till Bra Guld istället här i Örebro, och tjänade på det, plus pengarna i handen.
Precis när jag skrev detta så räknade jag ut vad 3,9 gram x 230 kr blir, 897 kr. Jag fick bara 782 kr. Då tittade jag på kvittot. Där hade han skrivit in bara 3,4 gram, trots att han visade mig på vågen att det var 3,9 gram. Så jag ringde upp, han sa att det bara var att komma upp så skulle vi reda upp det. Så iväg igen på cykeln. Jag fick plocka fram de smycken jag hade haft med, "ja, jag tappade ett örhänge på golvet här förut", sa han, ja, det var det jag hade haft med mig.. Så jag fick beskriva det, "Jo, jag kommer ihåg det, det var säkert det jag tappade, men det här väger 3 gram , så då stämmer det säker med 3,9 gram, jag vet inte varför jag skrev fel. Ber om ursäkt, men då blir det 897 kr. Då får du 115 kronor till." Jaha, jag väntade på ett nytt kvitto på den riktiga summan, men det fick jag inte. Asch, det behövs inte, du fick pengarna nu, så då blev det rätt" sa han. Hmmm, jag undrar, med såna där kvitton man skriver själv, kan man fuska med skatten då?.. man får vara vaken vad det än gäller, det är tydligt. Tycker det är så tråkigt när man aldrig ska kunna lita på folk. Men, men, hursomhelst, närapå 900 spänn för lite skräpguld jag hade i byrålådan som jag aldrig kan använda. Rätt okej ändå får man säga.

Nu börjar jag förstå..

graden av min skada av 70-talets brist på underhållning.. Schyffert sätter tummen på det på ett kul sätt i denna "stå-upp" show, 90-talet - ett försvarstal.
Själv har jag tappert hållit ut mot en sjuk liten flicka som är hemma från skolan. Hon sitter hela dagarna med datorn och "Skypar", "MSN:ar", spelar Movie Star planet och Panfu samtidigt som hon tittar på diverse amerikanska ungdomsprogram med infällda skrattmaskiner. Fingrarna flyger över tangentbordet med en svindlande hastighet. Samtidigt ringer telefonen, någon av hennes kompisar som inte tycker det räcker med media utan måste ta till ytterligare ett. Hon har dessutom full koll på allt det här, så om jag tar fjärrkontrollen och byter kanal, så blir det högljudda protester: "jag tittar faktiskt på det där"! Snacka simultanförmåga..
Nu har jag tagit den bra datorn för att försöka få titta mig igenom 90's - Ett försvarstal, och jag tycker mig märka en viss likhet mellan Shyffert´s "chackpundarbeteende" och min lilla stackars, stackars dotter som sitter i soffan med BARA TV:n till sin underhållning. Från mitt perspektiv tycker inte jag att hon ska klaga så mycket, det är ju sändningar hela tiden på flera olika kanaler och det är inte "Onsdagssagan" eller Tjeckisk dockfilm från -74.
Nåja, jag ska vara snäll och låta henne ta datorn nu, det är ju synd att låta barnet lida av abstinensbesvär utanpå förkylning och pollenallergi. Det får vara någon måtta.
Vad jag ska roa mig med? Åh, jag kräver inte så mycket, jag får pallra mig iväg till bibblan. Där finns något som heter böcker. Ett underskattat medium, tycker jag. Jag föredrar dessutom att läsa dem, framför att lyssna på ljudböcker. Det blir mer min egen tolkning på det viset tycker jag.
Vad jag inte kan låta bli att fundera på är vad 2000-talets barns "skada" kommer att bli? Kanske att de blir "chackpundare" på snabb och ytlig information? Eller att de istället överreagerar på denna ständiga "informationsbombardering" och stänger in sig i en stuga i skogen och bedriver självhushåll, utan någon kontakt med omvärlden?
Den som lever får se.

I fighter- tagen!

Äntligen, äntligen, ÄÄÄÄNTLIGEN! Thaiboxning ikväll, hur kul som helst! Min vanliga fighter-kompis Maria var inte där, men jag fightades med en tjej som heter Lotta. Hon spanade hela tiden på Craig, så jag tyckte det var lite si och så med fokus. Ändå var vi två de som kämpade mest. Sen var det två helt nya tjejer och sen gamle hederliga Per. Den galne gubben hade kört Challenge-passet precis innan. Så han slet inte direkt ut sig på det här passet, om man säger så. Craig visade mig en hel del matnyttigt i mina slag och sparkar, och sen hade han mig att köra en kombinerad serie mot honom. Och ser man på! Då fick jag beröm! Lite stolt över mig själv faktiskt. När jag klev in i gymmet efteråt för att stretcha kände jag att jag klampade in med lite extra pondus, kände mig stark och oövervinnelig. En ganska angenäm känsla, på det hela taget.
Imorgon blir det till att ta tag i värdskapet igen. Ska stå i receptionen på Kvarnen istället för Glecy. Sen blir det att värda igen på onsdag, sena passet på Öster. Det känns verkligen kul att få komma igång! Jag tror jag tar tag i det där med att räkna kassan så får min värdkompis jaga ut gubbarna ur bastun. Är rätt trött på att folk inte respekterar stängningstiden, så jag känner att jag blir lite morrig..
Är härligt trött i kroppen nu, så det blir riktigt skönt att få gå och lägga mig i den gosiga sängen.

...och jag har tränat bort min dumma dialekt..

I fredags var jag hembjuden till Anna, som också hade sin barndomskompis från Stockholm, Mia på besök. Vi drack vin, åt mat och snicksnackade om ditten och datten. Då sa plötsligt Mia: "Varifrån kommer du då, Git? Ja, jag kommer från Örebro, eller, snarare från Pålsboda från början. "Men det hörs ju inte alls, du har ju ingen dialekt? Nej, sa jag, då, mäkta stolt, tack ska du ha, den har jag tränat bort." "Ja, det har du verkligen, sa hon, det hörs ingenting alls att du är närking". I efterhand måste jag ändå tycka att min reaktion på något vis är lite märklig. Varför ska man vara stolt över att det inte hörs varifrån man kommer? Vad hade Fredrik "Värsta språket" sagt om det? Han kommer förstås också från "gnällbältet", Eskilstuna, tror jag. Men tydligen är inte han heller så värst stolt över sin dialekt, för den går ju på intet sätt att spåra när han pratar. Det är inte så konstigt ändå, när jag tänker närmare på saken. För vem tusan vill låta som Yvonne Ryding när man öppnar käften? Ibland använder jag mig faktiskt av min dialekt, men då brer jag på extra överdrivet och lägger mig till med en extra nasal stämma: "är det nån himma? Jag kommmer från Örebroooooou!" Men då naturligtvis i syfte att skoja.
Ja, ja, det hjälper ändå inte. Ingen sörjer när jag dör, ingen ska sakna det jag gör, ingen vill veta var jag köpt min tröja...
Snart ska jag cykla iväg till Kvarnen för ett Box-pass med Omer. Det är det näst sista han kör för denna termin. Så då får man passa på. Och den stackarn som ska boxas med mig får passa sig, för jag känner att jag har en massa uppdämd energi som måste ut. Perfekt att boxas då!

I farten

Nu är jag igång igen på allvar med träningen, gud så skönt! I söndags mjukstart med ett jympa medel, på tisdag Skivstång/Box, igårkväll Cirkelgym X. Det var första gången jag provade det passet. Det som skiljde sig från vanliga Cirkelgym-passet var att man körde en maskin och en fristående styrka/kondition station i fyra omgångar. (man kör två och två), sedan skiftar man, med 7 sekunders mellanrum, till nästa maskin/styrkestation. I stationerna fick man t ex göra "Burpies"(rysshopp), situps, svinga/lyfta Kettlebell, plankan, jämfotahopp, ruscher etc. Eftersom man kör 4 omgångar på varje station så kör man "bara" ett varv. Den enda återhämtningen var 30 sekunders vattenpaus i mitten. Vi kämpade som illrar, skön stämning och high five när vi klarat oss igenom! Det här var precis ett pass i min stil, när man kör så man får blodsmak och det svartnar för ögonen.. Me like! : D
Idag var jag med i en Testpatrull för Friskis danspass på Öster. Vi blev fotade av en fotograf före och under passet, och sedan intervjuade oss Lovisa, träningsansvarig på Friskis, om vad vi tyckte om passet. Det kommer med i Friskispressen sen. Jag tyckte det var störtskönt, mycket blandning av olika dansstilar, attidtyd, fart och fläkt och mycket känsla! På slutet delade vi upp gruppen i två och gjorde en dansutmaning mot varandra på en Greaselåt! Jättekul!
Jag har också frågat Ann om hon är sugen på att hänga med till Irland, och det var hon, men hon ska suga på karamellen och kolla upp lite med jobb och så först. Vad kul om det blir en systerresa! Kan ju faktiskt bli dubbelst så kul! :)

Funderar på en ensam resa..

Tjoho! Man reser ju för en spottstyver med Ryan Air till Dublin! Så nu har jag nästan bestämt mig för att åka själv, eftersom det är stört omöjligt att få med sig nån. Av en händelse gick jag tillbaka och läste bland mina tidigare inlägg och fann det här under rubriken "Tillsammans" :

Har tänkt på hur "platt" en upplevelse känns när man inte kan dela den med nån. Visst det var t ex jätteroligt att besöka Dramaten och träffa skådespelare och titta in i maskörens residens, men det var ändå inte så roligt som om jag hade kunnat dela denna upplevelse med någon. Jag har gått på teater själv, suttit ensam vid ett bord i pausen, ingen pratar med en när man är ensam? Konstigt? Tar man eget initiativ är man bara påträngande och pinsam. Bio har jag ofta gått på själv, men det går bättre tycker jag. Det man saknar är att få diskutera film/teaterupplevelsen efteråt med någon. Hur upplevde du det där? Jag tyckte det var si eller så.. Det blir mer en HEL upplevelse på det viset. Samma sak med att resa. Jag har många gånger funderat på att bara ge mig iväg själv nån gång, tex till Irland, min drömresa. Men ensam? Neej, det blir inte så kul. Det blir halvt helt enkelt. Jag ser de underbara klippformationerna, jag ser havet, den blå himlen och andas in den rena klara luften i djupa andetag.. men.. kommunikationen om hur underbart allt detta är blir ensidig. Jag talar med mig själv i mina egna tankar. Jag vet vad jag ska svara. Människan är en social varelse. Det är inte meningen att vi ska existera som isolerade små öar..
Ändå gör jag väldigt mycket själv. Det går bra det med. Men det är inte det ultimata. Jag tror inte att jag utvecklas så mycket som människa heller, om min kommunikation nästan alltid är ensidig..

Hmm, men vad tusan, man kan väl ändra sig? Bara för att jag reser ensam behöver det inte betyda att jag behöver vara ensam. Jag har alltid hört att irländarna är ett så öppet och gästvänligt folk. Att Irländarna verkligen aktivt söker kontakt med vilken främmande medmänniska som helst. Såklart att Irland är mitt drömresemål då! ;)
Nej, håll i er Dubliners, here I come!

Vad säger oss..

drömmar egentligen? Den gamle Freud hade ju sina teorier, de var dock lite väl fixerade vid det manliga organet, vill jag minnas. Penisavund? Laughing out loud! Nåja, man får betänka vilken tid han levde i, och på den tiden var det sannerligen inte lätt att vara kvinna. Kanske det var befogat då, vad vet jag?
Mina drömmar inatt var otäcka. Jag drömde att jag hade cancer och bara hade en kort tid kvar att leva. Hur skulle jag nu hinna att göra allt det där jag inte gjort? Hitta kärleken, resa till dessa underbara ställen, vara med mina nära och kära? Ingen förstod heller i min dröm att jag var sjuk. De tyckte att jag var gnällig och sjåpig, att jag skulle rycka upp mig. Det var en känsla också av att barnen gled mig ur händerna..
Ja, jag säger då det. Men jag förstår att allt detta säkert var en bearbetning av allt det här:. En mamma i en av barnens klass har drabbats och har bara kort tid kvar att leva. I veckan var jag på Cytolog-provtagning på Ängens vårdcentral, jag tänkte på att "tänk om jag får ett besked i brevlådan om att jag har cancer?" Dessutom var jag på Ari's föreläsning där han berättade om sin fru som dog i cancer,kort efter att deras barn fötts, att det är viktigt att inte vänta för länge med både små och stora beslut i livet. Hur viktig familjen är. Dessutom lider jag själv av depression, något som kanske inte syns direkt utanpå. Jag kan nog verka gnällig och sjåpig, ja jag är det också! Men jag behöver ju jobba för att bli frisk, jag behöver också göra saker för att känna att jag lever. Jag vill ju resa. Jag har så många ställen jag vill till Skottland, Irland, Rom, Grekland, New York.. Det är i princip en omöjlighet när jag inte har jobb. Nu fick jag ju ett besked från Skatteverket att jag får tillbaka en skaplig summa på skatten. Vi är i desperat behov av en massa saker, men först och främst en diskmaskin. Sedan behöver jag egentligen sätta undan den skvätt som blir över. Förmodligen har vi inte råd att åka nånstans i sommar. Men sen tänkte jag att jag kan inte bara vänta och vänta på att få komma iväg någonstans. Jag måste gripa chansen när den ges! Jag vill unna mig själv en resa i födelsedagspresent, jag fyller ju år i maj. Rom hann jag inte med ordentligt sist, och Irland är något som lockar mig oerhört mycket. Risken är att det blir sura miner hemma förstås. Men det är mina pengar, och jag tycker att jag borde unna mig det, för att få må lite bättre.
Nu ska jag unna mig att drömma loss lite på nätet, i resornas underbara värld..

På banan..

igen.. tror jag. Igår träffade jag min jobbcoach från jobbet.se. Först hittade jag inte(ovanligt!), cyklade förvirrat omkring i regnet på Västers obekanta gator, innan jag fann för gott att ringa upp och be om vägledning. Det är så jag oftast brukar orientera mig, genom att fråga folk om vägen.. Första intrycket jag fick av Pia var: "men herregud, hur ser människan ut?" Utan att överdriva tror jag att denna kvinna hade behängt sig med samtliga sina ägandes smycken. Öronen var piercade hela vägen och där satt guldringar. Jag tänkte i mitt stilla sinna att hon hade hela pensionsförsäkringen på sig.. Jag tyckte att det såg fruktansvärt vulgärt ut, ärligt talat. Men sedan läxade jag upp mig själv: "du kan ju för bövelen inte döma ut en människa efter första intrycket, ge henne en chans!" Det visar sig att Pia är en både mycket trevlig och kompetent kvinna som både har drivit egna företag och bland annat jobbat som konsult. Nu hjälper hon förutom arbetssökande, även företag med rekrytrering. Så då kände jag ändå till slut att jag är i kompetenta händer. Den handlingsplan vi gick igenom kändes mycket vettig. Bland mycket annat ska jag delta i en Workshop om att starta eget, vilket egentligen låg lite utanför det hela, men som ligger Pia mycket varmt om hjärtat. Hon vill slå ett slag för att kvinnor ska ta för sig mer i samhället, bland annat genom att starta egna företag. Detta gillar jag skarpt, så jag ser fram emot det här med spänning, verkligen.

I eftermiddags var jag på en föreläsning på Slottet som TRR anordnade. Föreläsaren heter Ari Riabacke och är är doktor i risk- och beslutsanalys. Temat på föreläsningen var Framtidens beslutsfattande- i en komplex och föränderlig värld. Men mest handlade det om vår allmänna livsfilosofi- hur vi lägger ner mer tid på val av elleverantör än val av livspartner t ex.

Han hade varit med om att hans första fru dog i cancer kort efter att hon fött deras barn. Sedan dess har han omvärderat livet rejält. Han menar att man inte ska vänta för länge med de stora besluten i livet- utan att se till att leva medan tid är. Han hade gjort en livskompass för sig själv. I mitten var familjen därefter kom vänner och intressen, och ytterst var jobb. Den påminde han sig om regelbundet, för att inte låta ett annat område(som jobb) ta över för mycket av hans viktigaste område(familjen). Men att fatta beslut handlar inte alltid om magkänsla. Inland är det bättre att använda hjärnan och ta reda på information. Man får använda magkänslan helt enkelt.. ;)
Jag tyckte att Ari var värd att lyssna på, men inte alls så karismatisk och fängslande som t ex Olof Röhlander, eller Julia Roskvist. Jag har gått på några föreläsningar vid det här laget, så jag kan ge mig själv rätten att vara lite "picky".
Nu har jag ändrat i min CV-databas på Jobbet.se också, så nu känner jag mig rätt nöjd med mig själv. Enligt Pia är det 95 % av de tillsatta tjänsterna som är tillsatta med hjälp av CV-databaser. Hjälp! Jag som hatar att lägga in mig i sådana. De är inte särskilt användarvänliga många gånger. Jag skulle få en lista på mellan 30-40 databaser där det kan var bra att ligga med.. Hej och hå och "spotta i nävarna".. Som hon utryckte det: allt här i livet handlar om försäljning, och det där, det är ditt skyltfönster." Ja, hon om någon bör veta, så jag tror väl på det då. Det är bara att hugga i..

The longer the waiting the sweater the kiss

Anna Ternheim och Dave Ferguson i en oerhört stämningsfull duett!
Jag får rysningar på överarmarna när jag lyssnar på den. Är så ledsen att jag inte kunde gå på hennes konsert på Conventum. Jag tycker att hon har en fantastiskt vacker röst, och hon skapar en totalt förtätad stämning i varje låt hon framför. Det får bli en skiva, helt klart(jag vet att det är helt förlegat och stenålders, men det skiter jag i!)

Så j-a nesligt!

Hade sett fram emot en vecka att få träna ett extra hårt Cirkelgym X pass på Friskis idag.Jag fick inte träna!! Jag tryckte exakt kl. 21 när biljetterna släpptes, fick reservplats fyra. Åkte dit nu och väntade på att sista platserna släpptes 10 min innan. Missade att trycka med 1 sekund och två andra tjejer snodde de sista platserna mitt framför näsan . Nu är jag riktikt SUR. Förstår om folk blir trötta på det här på Friskis. Tur att jag har ett Actic-kort! Så nu har jag bokat ett Challenge-pass på Actic imorgon kl. 10. Det är i princip samma som Cirkelgym, har provat det tidigare, och det är ett skittufft pass. Så släng er i väggen Friskis! Haha!

Splittrad..

och trött. Inatt drömde jag hemska, konstiga bisarra drömmar. Kanske det beror på all stress runt omkring. Jag har märkt att när jag tar den nya medicinen på kvällen blir jag genast dödens trött. Så t ex satt jag och sov mig igenom Let's Dance i lördags. Igår la vi oss nio. Ändå sov jag(nåja vaknade några gånger under natten som vanligt) till åtta. Känner mig inte alls utsövd.
Igår var ju en bra dag då vi föräldrar i Sannas fotbollslag drog in 10000 till laget på VårCupen. Dels på cup-avgifter, dels på lotteri och fikaförsäljning. Allt fika sålde i princip taberas, och vi hade mycket! Det var supertrevligt, trots kylan. En av föräldrarna hade med sig en musikanläggning, så vi hade schysst musik medan vi krängde fika. Dessutom kunde vi ropa ut när matcher spelades och resultaten. Mycket proffsigt! Det var en heldag därute på Ekäng, från kvart i åtta på morgonen till 17 på kvällen. Så vi var trötta men glada, Sanna och jag. Laget kom näst sist, men Sanna och hennes lagkompisar hade roligt, jag tror inte att detta faktum bekymrar dem så mycket.
Det var dags att gå till AF idag. Jag var där halv tio, men de öppnade inte förrän 10,så jag fick gå och dra på stan en stund. När jag kom dit var det proppfullt med folk, och naturligtvis missade jag när de ropade upp mig första gången, så de fick skriva upp mig en gång till. Onödig tid. Men, men..
När jag kom hem sorterade jag bland alla mina papper. Hjälp! Måste ha en ny pärm, den jag har är proppfull. Ordningsam som jag är(NOT!) så hade jag lyckats lägga fredagens post i trappen. Där låg ett brev från.. gissa?.. FK! Jag måste göra en ny komplettering på min inskickade blankett för jag hade råkat skriva fel datum med en dag. Suck! Varför kan jag aldrig få någonting rätt från början? Men jag ringde iallafall och kollade upp ordentligt hur jag ska göra, så denna gången ska det bli rätt. Det hör till sjukdomsbilden när man är deprimerad att det är svårt att samla tankarna. Dessutom får jag alltid hjärtat i halsgropen och blir superstressad när jag får brev från myndigheter. I rena skräcken kan det bli fel..
Jag hade också fått en brev från min Jobbcoach på Jobbet.se. Min jobbcoachning startar på tisdag nästa vecka och ska sträcka sig till 10 juli. Detta ska bli bra, detta ska bli vändningen! Men hon har inte hört av sig idag som hon lovade. Jag ringde, men det var en telefonsvarare på. Trist. Hoppas att hon hör av sig imorgon iallafall.
Min förkylnning hänger i som en ovälkommen gäst i kroppen. Jag hade gett den 9 dagar, sen tränade jag i lördags, ett Kettlebellpass för funktionärer på Friskis. Då märkte jag att jag har en infektion i kroppen. När jag kom hem la jag mig och sov i två timmar, helt utmattad.. Jag väntar och väntar, men vad ska jag göra? Äta apelsiner, vitlök? Blir så jag klättrar på väggarna när jag inte får träna. Det är ju det som har blivit mitt lyckopiller. När jag tränar mår jag riktigt bra, och det får gärna vara hård träning där jag får ta ut mig rejält. Som Thaiboxningen. Nu är det jättelängesen sist, och jag saknar det. Jag tror faktiskt att det är den roligaste träningen jag någonsin har provat på. Och jag har provat mycket..
Imorgon ska jag träffa Pernilla på TRR. Hon kanske har något nytt kreativt att tipsa om, hursomhelst är det trevligt att träffa henne igen.
Hur längesedan är det jag var riktigt äkta glad, ända inifrån och ut? Jag minns inte det? Det kan röra sig om år.
I påsk är vi bortbjudna till svärfar på annandagen. Jag har bjudit in ett par kompisar till oss oxå på Påskafton, då vi kör knytis. Kanske vi träffar syster i Glanshammar en av dagarna. Så det blir fullt upp. Alltid bra, då behöver jag inte tänka så mycket. På Friskis är det Påskschema, så nån av passen ska väl gå att klämma in, för då ÄR förkylningen besegrad har jag bestämt.
Sanna och Jojo har Påsklov vilket innebär att det ska serveras frukost, lunch, middag på olika tider. Laga mat går an, men att planera vad som ska ätas, nej, är inte bra på det alls. Känner det som en ständig boja. Hela livet går ut på detta med mat känns det som. Ett matpiller om dagen och sen var det klart? Lite tråkigt kanske, men tänk vad mycket tid man skulle få! Jag är ändå glad att jag har någon att laga mat åt, om inte vore livet oändligt mycket tristare.
Kanske jag borde göra något helt oväntat? Något annorlunda? Något jag aldrig brukar göra? För att bryta alla gamla invanda tankegångar och mönster? Det är tristessen som har slagit sina klor i mig, och det är bara jag som kan göra någonting åt det.
Hmm..? Fortsättning följer..