Café de Flore

"Il n'est pas facile de dire adieu à ceux qu′on aime; pour y parvenir, il faut parfois toute une vie - ou deux" Såg denna film ihop med syrran igår. Det var en annorlunda berättad kärlekshistoria om en ung mor, Jacqueline och hennes mongolida son i 60-talets Paris, och om en nyligen frånskild framgångsrik DJ i nutidens Montreal, Antoine. Jacqueline visar sig i drömmarna hos Carole, Antoines nyblivna ex-fru. Det här var en sällsam historia som var lite svår att förstå sig på till en början. Hela tiden kämpade vi för att förstå hur allt hängde ihop. Allt andades kärlek men med mycket sorg och filmen efterlämnade en vemodig känsla... Jag rekommenderar den varmt, för den som vill ha en film som stannar kvar i tankarna efteråt.. "Det är inte lätt att säga adjö till dem vi älskar; att uppnå detta tar ibland en livstid - eller två..."

Musikresan One direction

Jag hälsade på hos min lillasyster Git och hennes familj härom kvällen. Jag pratade med Tomas (pappa) och efter en stund kom tonårsdottern Jomanda springande nerför trappan ned från översta våningen. Jag såg att hon var rödgråten. Hon la huvudet på sned och sa med en förkrossad röst. Kan inte du följa med mig till Stockholm Ann, jag får inte åka utan någon vuxen och mamma och pappa har inte tid. Varför ska du till Stockholm, frågade jag? Det är 1direction, ett band som är där nu. Jag måste få åka dit, massor av mina kompisar får. Det skulle vi väl kunna göra, sa jag, efter att ha kontrollerat med Tomas att det var ok. Efter mycket planerande blev det bestämt att Jomanda med två kompisar och jag åker på måndag eftermiddag och försöker att få en skymt av de populära killarna i pojkbandet.

Det var vännerna Jomanda, Disa och Berfin som tillsammans med mig skulle åka till Stockholm och försöka få se sina idoler i One direktion. Bandet de ville träffa (eller få en skymt av, eller vara i samma stad som) hade jag bara hört talas om tidigare, jag visste inget om deras musik. Jag bestämde mig för att lyssna på några av deras låtar för att bilda mig en uppfattning. Det fanns en hel del på youtube. Jag lyssnade igenom några men lyckades inte hitta någon som föll mig i smaken. De har fina röster men musiken känns ganska smörig med en massa kärlek och känslor. Men killarna var ju väldigt söta. Jag tror att det är det som går i första hand. Det var ju likadant för mig när jag var tonåring för hundra år sedan. Musiken var tvungen att vara ok men det viktigaste var att bandet bestod av snygga killar som man kunde drömma om. Självklart så ville man välja en favorit bland dem. Det var ett ständigt käbblande kompisar emellan vem som var den snyggaste.

Måndagen kom och vi hade bestämt att träffas på centralstationen eftersom vi alla hade ont om tid före. Tjejerna var i skolan och jag på jobbet. Jag var först på plats och snart kom ett sms ”det var väl centralstationen?” Jag ringde upp och frågade var de var, Jomanda berättade att de var på väg och pappa Tomas skjutsade. När vi sågs några minuter senare sa jag till Tomas: ”Vad du skämmer bort dem!”

”Ska du säga! Replikerade han.”

Vi tar oss ut på perrongen och snart skriker Jomanda och Disa:

”Hjälp, det regnar!”  Jomanda fortsätter: ”Jag har plattat håret och det blir förstört om det regnar. Tänk om det regnar i Stockholm, då dör jag!

Snacka om dramatik. Vi hade en skön resa där tjejerna satt och sjöng med i one direction-musik från mobilen. Jag fick be dem dra ner volymen några gånger. Vi satt i en fullsatt kupé där inte alla var förtjusta i den sortens musik. Eller musik överhuvudtaget när de ville vila en stund. Det var sött att Jomanda försvarade mig när jag sa till. ”Jag hade faktiskt högsta volymen på, sa hon.”

När vi kom fram till Stockholm steg paniken och tjejerna sprang för att inte spilla tid. Men det var positiv stress för de var duktiga på att hitta rätt. På nolltid var vi framme vid bandets inspelningsstudio där trottoaren var avspärrad med kravallstaket och det stod hundratals fans där och trängdes. Stämningen var hög. Så fort det var någon aktivitet vid studion började alla att skrika. Men det hände inte så mycket så tjejerna hade svårt att bestämma sig om de skulle stanna eller gå till en balkong där bandet visat upp sig flera dagar i rad. Jag erbjöd mig att gå och spana vid balkongen. Väl där hörde jag en polis säga att de snart skulle komma och vinka till fansen. Jag ringde och rapporterade och tjejerna kom rusande som vildingar. De sällade sig till klungorna framför balkongen. Jag tog en skön sittplats på ett litet parkcafé som fanns där och njöt av en dubbel espresso. Efter 30-40 min kom en polisbil med svarta rutor åkande upp på balkongavsatsen. Från bilen klev idolerna ut och kom fram till balkongräcket och vinkade. Det blev ett öronbedövande jubel!

Det var fascinerande att betrakta, killarna stod där och såg söta ut. Så fort någon av dem rörde sig, vinkade eller gestikulerade så höjdes volymen på skrikandet. Det måste kännas absurt för killarna som är 18-19 år att åstadkomma en sådan uppståndelse. Och skrämmande, det är tur att de har poliseskort och vakter som bevakar dem. Annars skulle de lätt bli skadade i de här horderna av hysteriska tjejer.

Jag kände mig lycklig när jag såg dem, nu visste jag att tjejerna var nöjda och resan var lyckad. Jag antar att det blinda avgudandet av

idoler kommer att förändra sig med tiden, men jag hoppas att tjejerna lär sig att aldrig ge upp om de vill något tillräckligt mycket. Man ska gå mot sina drömmar!

En alldeles, alldeles underbar..

..kväll på Konserthuset igårkväll. Tack Högre Makter, det hjälpte tydligen att be! Allting löste sig till slut alldeles förträffligt. Min man fixade en barnbiljett till mig på rad 4 mitten, genom Kulturskolans Facebooksida där en kvinna hade lagt ut att hon hade en biljett över. När vi var där på genrepet med Sanna gick han ner och pratade med killen i kassan innan han hade öppnat den, och lyckade till slut tjata till sig två ståplatser vid teknikerbåset längst bak till sig och vår stora dotter. Det var kul att få se genrepet också. Nisse var så trevlig med barnen, tog sig tid och pratade med var och en och skrev autografer på notpapper. Man behöver helt tydligt inte bli en diva för att man är en världsartist, för Nisse Landgren är så långt ifrån en sådan definition man kan komma. Ödmjuk, trevlig, rolig och en total virtuos på sin trombon, det var en riktig upplevelse att få se honom spela och sjunga! En härligt, jazzig stämma han har. Nu har jag fått en ny idol som konkurrerar vid sidan av Monika Zetterlund. Naturligtvis såg jag till att köpa hans skiva efteråt "The Moon The Stars and You" och fick den personligt signerad också! Lyssnar på den nu, det är en skiva att mysa framför brasan med tillsammans med sin älskade. Eller bara att gå och "mys-strutta" till själv hemma. Det var 180 barn som medverkade i konserten, om man räknar föräldrar, syskon, mor/far-föräldrar till dessa så kan jag tycka att var det väl snålt tilltaget med en lokal som rymmer 600 platser. Speciellt när man tar dit en världsstjärna som Nisse Landgren. Det var nog många föräldrar som grät bittra tårar ikväll. Men vi, hela familjen hade en helt underbar, oförglömlig kväll! Min 10-åriga Sanna som spelar klarinett var alldeles lyckorusig efteråt. "Jag vill spela konsert igen, snart"!

Medlemskväll på Bioklubben

ikväll tillsammans med Anna. Det ska bli kul att få se Jonas Karlsson in action igen, sist var på Dramaten i Fanny och Alexander där han gjorde en lysande skådespelarprestation i rollen som den glade och fryntlige Herr Ekdahl "som är så galen i fruntimmer". Ikväll får han spela ett- fruntimmer alltså. Det blir spännande att se hur han fixar det, men vad jag tror gör han det säkert galant.. http://www.filmivast.se/sv/Film-i-Vast/Under-inspelning/Cockpit-tar-ut-svangarna/#

I'm a freeeee-rider..

jaha, då har jag hängivit mig åt köpguden igen, var på H&M på VIP-shopping för klubbmedlemmar här på morgonen. Den startarde redan halvåtta, så jag fick tvinga mig upp redan tjugo i sju, urk! Men väl där var det trevligt, jag blev bjuden på gott kaffe och dubbelmacka med kalkon av en söt tjej från Espressohouse. Skönt nog var det inte alls bökigt och trångt, utan rätt lagom med folk som gick och strosade runt och kollade, ingen hets alls faktiskt. Sedan tycker jag kanske att H&M:s sortiment är lite halvtrist, men en del bra saker hittade jag till barnen, kostade bara på mig själv ett mörkgrått ribbat linne med spetskant och en ansiktskräm. 20 procents rabatt fick man, det är i och för sig inte så fantastiskt, men jag handlade för 611 kr när rabatten var dragen, det var lagom tycker jag. Jomanda och Sanna blir säkert glada för sina kläder, jag brukar kunna ha en bra känsla för vad de gillar. Jag ska ta mig till Kappahl någon dag, för de har faktiskt hela 25 procent på byxor. Ibland kan man hitta något snyggt där, men det är litegrann samma stuk som H&M. Kom att tänka på gamle Karl-Erik helt från det blå, när jag gick där och shoppade. Han hade aldrig mycket till övers för affärer och shoppande, det tyckte han nog mest var av ondo. "Köptempel" skrockade han med en touch av förakt inför företeelsen, när vi skulle iväg till Marieberg och handla. Nej, det var naturen som gällde för honom, och det kan jag faktiskt tycka är ganska sunt. Men tyvärr är det ändå ibland nödvändigt att handla, jag tycker inte heller egentligen att det är en så fantastisk sysselsättning. Men det är skönt ändå att få den där nöjda känslan när man tycker att man har gjort ett "kap". Kom att tänka på att jag bara går på sånt som är gratis och extrapris nuförtiden, jag har varit och hämtat gratis biobiljetter både till "Älska mig igen" och "Cockpit" genom Bioklubben där jag är guldmedlem, jag går på VIP-shopping och får gratis frukost, och naturligtvis passar jag på och göra fynd på alla dessa dealer som kommer till min email genom Groupon, Dagens deal och Riksdealen. Nu sist passade jag på att köpa en middag för två för halva priset på Stallyktan. Den ska jag nyttja på min födelsedag, hade jag tänkt mig. Det stället är himla mysigt faktiskt, synd bara att man inte går dit oftare. Sist jag var där var på After Work med systrarna Lis och Gun, det är nog nio månader sen.. De har byggt upp en sådan trevlig, genuin miljö, och har alltid uppdaterat ölsortiment med massor av olika sorter att välja mellan. Känns gemytligt där på något vis, kanske för att det är rätt litet? Snart ska T. och Jomanda dra iväg på träningsläger över hela helgen, så då får jag och Sanna rå oss själva ett tag. Det ska bli mysigt. Men sen kommer Gun på söndagkväll, det var så längesen vi sågs! Gun och jag ska köra lite "Poweryoga", vi ska äta gott och mysa, OCH - ut och shoppa! Igen. Jo, för jag har blivit ombedd att vara med som "Personal Shopper" när Gun ska försöka hitta sig lite "föreläsar"-kläder. Det gick väldigt bra för ett år sedan, då var vi på Pagelle och på Rieke skor och shoppade loss. Det blev dyrt, men det blev också fantastiskt bra! Det är riktigt roligt att hjälpa till med sådana saker, tänk om man kunde jobba med sånt? Det hade varit något! Men en sak har jag helt klart bestämt mig för, och det är att i Dublin ska jag inte slösa bort tiden med någon meningslös shopping. Nej, jag tänker UPPLEVA det genuina. Lite svårt kanske på bara tre dagar, men då gäller det att nyttja tiden rätt. Jag tror faktiskt jag ska kosta på mig en Berlitzerguide över Dublin, och så ska jag läsa in mig på nätet litegrann. Så brukar jag alltid göra inför resor, det blir roligare då. Man har roligt både innan och när man är där, på plats. Förhoppningsvis kanske jag kan hitta någon bra jazz-och blues klubb, det uppskattar både T. och jag. Kanske vi nån dag tar en buss tidigt på morgonen ut på landet, jag tänker på hedarna och klipporna, jag skulle vilja se den vackra irländska naturen. Det är absolut värt att ge en hel dag. Kanske Gun kan ge mig några tips om vad jag ska se, för hon har ju varit på Irland. Ja, det här kommer att bli en energikick för mig, miljöombytet kommer att göra gott. Allt kommer att kännas lättare och i och med det kommer många knutar att lösas upp. Det känner jag på mig!

Kärleken

När du väl bestämt dig för kärleken får du draghjälp av både Venus och Jupiter. Det var min "dagens spåkula". Ja, tänk om vi alla, varje dag valde kärleken. Så mycket underbarare livet kunde vara.. Jag köpte Situation Stockholm häromdagen av en hemlös, när jag kom ut ifrån Ali Baba där jag köpt frukt. Jag skramlade ihop mina sista slantar och fick ihop 50 spänn. Nu har vi alltså Situation Örebro.. Jag brukar alltid köpa den tidningen när jag är i Stockholm, den är riktigt bra, det är alltid intressanta artiklar i den. Denna gång är Tomas Ledin "Omslagspojken". Det är intressant att få läsa om hur hans musikkarriär en gång startade. Han blev nämligen skoltrött efter 1 år på Naturvetenskaplig linje(det hade jag också blivit!) och tänkte hoppa av. Men då fick han rådet av en klok studievägledare att istället bli utbytesstudent i USA. Han hamnade hos en kulturellt intresserad, vit familj, i Omaha Nebraska, där sonen spelade kontrabas. Detta var i "Love-Peace-and-Understading -eran, 1969, en vecka efter Woodstockfestivalen. Samhället i USA var oerhört segregerat, och motsättningar mellan svarta och vita var på sin spets. Lille 17-årige Tomas(han var nog rätt söt då..) startade ett band med sonen i familjen. De spelade runt på lite olika Coffee-houses i stan. På ett sådant Coffehouse hade han en gång stämt träff med ett gäng polare från den vita övre medelklass high-shool han gick på. De dök aldrig upp. Efteråt fick han veta att de inte hade blivit insläppta för att de INTE var judar.. Tomas får en dag nys om att James Brown ska komma till stan och frågar sin familj om de kunde gå. De visste inte vem James Brown var.. Men inget stoppade Tomas från att gå på denna konsert, så han och två andra vita killar i 17-årsåldern var där tillsammans med femtontusen svarta amerikaner. Stämningen var så hög att konserten stopppades flera gånger och man bad publiken lugna ner sig. Vid ett tillfälle står hela stadion upp och skriker "I'm black and I'm proud" med näven i luften. Tomas fångas av den suggestiva stämningen så han gör såklart likadant! Då ser han en svart man i 60-70-årsåldern. Han tittar på Tomas, deras ögon möts, och han nickar och ler. Jag förstår att detta ögonblick för alltid etsat sig fast i Tomas' minne. Det var ett sådant tillfälle då de valde kärleken- Love- Peace-and-Understanding..

Håll i hatten Dubliners!

Yeppie! Allting klappat och klart in i minsta detalj! Lysande! I förmiddags kom Ann och Janne över på fika, då vi gick igenom upplägget för barnvaktandet under vår Dublin-resa. Så nu är flyg bokat och betalt och hotell bokat. Det ska bli så underbart att få komma iväg och byta miljö ett tag. Dessutom till mitt drömresemål. Den 6 maj blir det Loppis här på Sandgatan och ett par tvärgator till. Så därför drog vi iväg till förrådet på Mogatan för att se om vi kan bli av med lite grejor. Och visst fann vi en hel del vi kan kränga, men framförallt en massa gamla foton och brev. Aaaah-nostalgi! Faktiskt hittade jag två kort på vår irländske gamla vän, Mark, när han sitter på golvet i vårt kök på Nygatan iförd min gamla svarta sammetshatt á la Huset Elliot! Hihi! Bakom honom syns en flaska Jameson Whiskey, för naturligtvis var han tvungen att visa oss hur det går till när man gör en ÄKTA Irish Coffee! Jag hittade dessutom en massa brev jag skrivit till T. när han låg på repmånad. Jag skriver om min saknad efter pappa, hur verkligheten känns overklig, som en saga, att något väsentligt saknas, hur kan livet fortsätta? Var är pappa? Ja, T. fick permis för att vara med på begravningen, sen fick han åka tillbaka. Själv klappade jag ihop helt, kroppsligt också, så jag minns att jag några nätter sov över hos Ann och Robert. Det är tur att vi har varandra, systrar, eller hur? Jag fann också en hel del kvarlåtenskap från pappa. Gamla foton, ett från Södra Promenaden där Erik sitter i hamocken och glatt grinande håller om Åza och mig. Så stolt över sina döttrar! Kuriositeter som en gammal plånbok från kriget där det låg en massa ransoneringskuponger. Men det bästa av allt: Ett gammalt gulnat dokument ifrån Justitiedepartementet med sigill och stämplar. Där står att läsa: Bevis angående godkännande av släktnamnet Aremyr KUNGL. MAJ: T har genom beslut denna dag funnit gott godkänna släktnamnet Aremyr för montören Karl Oskar Andersson och hans hustru Irma Linea Andersson, född Kalin, samt deras omyndiga dotter Berit Margareta från Göteborgs Carl Johans församling ävensom för jordbruksarbetaren Erik Oskar Andersson från Sköllersta församling i Örebro Län. Om vad sålunda förekommit länder detta till bevis Jämlikt § 6 förordningen den 5 december 1901 angående antagande av släktnamn skall inom ett år härefter hos pastor i vederbörande församling det godkända namnet anmälas till införande i kyrkobok, vid äventyr, där sådant underlåtes, att godkännandet är utan verkan. Stockholm i Justitiedepartementet den 14 juli 1944. Thorwald Bergquist Och påskrivet med bläckhorn: Uppvisat för pastor i Sköllersta församling den 15 aug 1944 Betygar Sköllersta 15/8 1944 C A Dagerlund Det ni Therese och Elvir, detta borde vi rama in fint och sätt upp på väggen, eller vad säger ni? Ytterligare ett fynd var en gammmal fin trägunghäst som jag tror pappa Erik har snidat ihop en gång i tiden. Gun eller Ann, rätta mig om jag har fel! Hursomhelst tror jag att samtliga fem systrar har gungat på den, inklusive Jomanda och Sanna. Karl-Erik renoverade upp den en gång, målade i, satte i nya skruvar, lackade och satte i en ny svans. Jättefin blev den. Jag tror de hade med sig den till Jomanda, om det var vid dopet eller när det var. Hursomhelst, det känns helt fel att sälja bort den på loppis. Kanske Therese och Elvir vill ha den till sin nya lilla Aremyrare? Vi får se. Annars ställer jag nog upp den på vinden tills vidare. För mycket affektionsvärde i den.