En inre process har startat..

Efter att jag varit på Tanja Lorentzons monolog "Mormors svarta ögon" har jag inte blivit riktigt den jag var innan. En inre process har startat i mig. Så många olika minnen ploppar upp, ideligen, ideligen. När Tanja i sin pjäs går runt, runt, frustrerat skakar på sina händer och försöker frambringa det finska språket, men ut kommer bara konstiga ljud, då känner jag igen hennes frustration.

Ett minne ploppar upp: Jag sitter i trappen i hallen och lyssnar på min mamma som pratar i telefon med en finsk väninna. Det låter verkligen som om de har mycket att prata om, mamma pratar alltid länge, länge när hon pratar finska. Det låter sådär lite småtrevligt, också ganska sorgset och ibland rent av uppgivet. Emellanåt hörs en tung suck, sedan fortsätter samtalet. Jag tänker att om jag lyssnar riktigt intensivt och länge så kommer jag snart att förstå vad de säger. Så måste det ju vara? Så jag spänner öronen och jag l y s s n a r p å v a r j e s t a v e l s e. Det gäller att ha tålamod. Jag hör hela tiden: "no ni, no, ni. Jag gissar att det nog bara är nån slags utfyllnad, typ: ja, ja, eller jo, eller jaha. Jag ger inte upp, varje gång mamma pratar finska i telefon, sitter jag på min åhörarplats i trappen, med öronen utspända.. Snart, snart kommer jag att förstå vad som sägs..

.