en resa till Stockholm och en resa i mitt inre..

I lördags tog jag Lindbergs buss in till Stockholm för att hälsa på min gamla gymnasiekompis Eva-Lena. Hon är en så sprudlande positiv och levnadsglad tjej, det var så härligt att återse henne igen!
Vi gjorde verkligen stan, En sväng in på Hötorgshallen för den berömda fisksoppan på Kajsas Fisk. Mums! Där hann vi avhandla en hel del sen sist.. Naturligtvis en titt på Buttericks, och vi tog oss till det härliga gamla fiket Vetekatten där vi njöt av gott hembakt och avhandlade ytterligare lite mer. Vi kollade in lite butiker i Gamla stan och sen var det dags för den guidade vandringen. En mycket trevlig tur, som bl a lärde oss att se på husens beslag hur gamla de var. Sedan tog vi oss till Stampen för lite Blues jam och en öl. Alltid mysigt där! Även om det inte direkt är Evas typ av musik..Vi letade runt i Gamla stan efter en lämplig restaurang som vi skulle äta på efter teatern. Till slut hittade vi en liten mysig krog på Lilla Nygatan, som hette Gunnels krog,där vi bokade ett bord. Sedan fick vi bråttom- tunnelbana till Östermalmstorg och därefter Dramaten. Mitt första besök där någonsin, så vi fick fråga om vägen. Högst upp i Tornrummet skulle vi. Det var en monolog av Tanja Lorentzon som heter "Mormors svarta ögon" Den handlade om hennes mormor, mamma och om henne själv, om sitt sökande efter identitet, om ett tappat språk-finskan.
En och en halv timme satt vi helt tagna, skratt och tårar.. Så mycket var igenkänning.. På slutet när hon läser en naturlyrisk dikt till sin döda finska mormor på klingande vacker finska, ja, då snyftade jag högt..
Själv vet jag nästan ingenting om min finska släkt. Min mormor och morfar dog tidigt, jag har aldrig träffat dem. När vi har besökt Finland eller fått besök, så har jag aldrig kunnat kommunicera med dem. Jag kan ingen finska alls. Ingen av oss fem systrar fick lära oss.det. Mamma ville förmodligen att vi skulle bli helt svenska. Själv kom hon hit som finskt krigsbarn. Hon talar fotfarande finska. Många gånger har jag känt den känslan av att jag har förlorat något som var min arvsrätt. En gång vet jag att jag försökte lära mig lite ur en finsk lärobok. Ha! Nej, det är inget vanligt språk att försöka lära sig.. Jag kan typ räkna till sex, maito=mjölk, eiti=mamma, issä=pappa, minä rakastan sinua=jag älskar dig, Hyvää huomenta= Godmorgon, Tervetoula=välkommen. löulu= vatten man skvätter på bastuaggregatet så att det ångar upp. Allt felstavat, men det är min samlade kunskap på finska. Det är sorgligt. Något av min verkliga identitet har ju ohjälpligen gått förlorad. Min klasskompis gick på hemspråksundervisning i finska. Då tänkte jag att jag skulle fråga om jag också kunde få det. Men se det var stopp! Hemspråksundervisning i finska fick man endast om det talades hemma. Jag framhärdade inte heller..Det var ju inte riktigt fint, och sånt känner man ju som barn. I roliga historier är ju finnen alltid den där lite korkade, fyllehunden med niiiiven. Jag kände mig heller aldrig finsk. Jag visste knappt någonting om mammas historia, för hon berättade aldrig någonting om det. Jag minns en gång när vi tittade på en ishockeymatch(konstigt, men vi tittade väl med pappa) och då blev jag så förvånad när mamma hejade på Finland, och inte Sverige. Då sa hon att det var för att hon kom från Finland. Jag tror inte ens att jag hade vetat det innan. Jag måste ha varit väldigt liten, kanske 4-5?
En annan sak är mattraditioner. Kom att tala med en studiekamrat på högskolan som hade finska föräldrar(och som talade finska). Då kom jag underfund med att vi hade likadana julmatsförberedelser, typ morotslåda, kålrotslåda..knappt jag vetat ens att det var särskilt finskt..
Jag tycker att Tanja var modig som började söka i sin historia och gjorde en pjäs av det! Det var väl ett inre driv, någonting hon behövde göra för sig själv. Sådant kommer ofta med åldern. Det blir viktigare, det här med släkten.
Egentligen är jag ganska rotlös. Jag har i princip ingen kontakt eller koll på min släkt alls(utom mina systrar och syskonbarn). Vare sig på pappas svenska sida, eller på mammas finska sida. Det är idag något som är mer regel än undantag. Har vi blivit så autonoma? Vi klarar oss själva, målet är att aldrig någonsin behöva någon annan?
Den här pjäsen satte definitivt igång inre processer i mig.. Vad ska jag göra med detta?..