Musikresan One direction
Jag hälsade på hos min lillasyster
Git och hennes familj härom kvällen. Jag pratade med Tomas (pappa) och efter en
stund kom tonårsdottern Jomanda springande nerför trappan ned från översta
våningen. Jag såg att hon var rödgråten. Hon la huvudet på sned och sa med en
förkrossad röst. Kan inte du följa med mig till Stockholm Ann, jag får inte åka
utan någon vuxen och mamma och pappa har inte tid. Varför ska du till
Stockholm, frågade jag? Det är 1direction, ett band som är där nu. Jag måste få
åka dit, massor av mina kompisar får. Det skulle vi väl kunna göra, sa jag,
efter att ha kontrollerat med Tomas att det var ok. Efter mycket planerande
blev det bestämt att Jomanda med två kompisar och jag åker på måndag
eftermiddag och försöker att få en skymt av de populära killarna i pojkbandet.
Det var
vännerna Jomanda, Disa och Berfin som tillsammans med mig skulle åka till
Stockholm och försöka få se sina idoler i One direktion. Bandet de ville träffa
(eller få en skymt av, eller vara i samma stad som) hade jag bara hört talas om
tidigare, jag visste inget om deras musik. Jag bestämde mig för att lyssna på
några av deras låtar för att bilda mig en uppfattning. Det fanns en hel del på
youtube. Jag lyssnade igenom några men lyckades inte hitta någon som föll mig i
smaken. De har fina röster men musiken känns ganska smörig med en massa kärlek
och känslor. Men killarna var ju väldigt söta. Jag tror att det är det som går
i första hand. Det var ju likadant för mig när jag var tonåring för hundra år
sedan. Musiken var tvungen att vara ok men det viktigaste var att bandet bestod
av snygga killar som man kunde drömma om. Självklart så ville man välja en
favorit bland dem. Det var ett ständigt käbblande kompisar emellan vem som var
den snyggaste.
Måndagen kom och vi hade bestämt att
träffas på centralstationen eftersom vi alla hade ont om tid före. Tjejerna var
i skolan och jag på jobbet. Jag var först på plats och snart kom ett sms ”det
var väl centralstationen?” Jag ringde upp och frågade var de var, Jomanda
berättade att de var på väg och pappa Tomas skjutsade. När vi sågs några
minuter senare sa jag till Tomas: ”Vad du skämmer bort dem!”
”Ska du säga! Replikerade han.”
Vi tar oss
ut på perrongen och snart skriker Jomanda och Disa:
”Hjälp, det regnar!” Jomanda fortsätter: ”Jag har plattat
håret och det blir förstört om det regnar. Tänk om det regnar i Stockholm, då
dör jag!
Snacka om dramatik. Vi hade en skön
resa där tjejerna satt och sjöng med i one direction-musik från mobilen. Jag
fick be dem dra ner volymen några gånger. Vi satt i en fullsatt kupé där inte
alla var förtjusta i den sortens musik. Eller musik överhuvudtaget när de ville
vila en stund. Det var sött att Jomanda försvarade mig när jag sa till. ”Jag
hade faktiskt högsta volymen på, sa hon.”
När vi kom fram till Stockholm steg
paniken och tjejerna sprang för att inte spilla tid. Men det var positiv stress
för de var duktiga på att hitta rätt. På nolltid var vi framme vid bandets
inspelningsstudio där trottoaren var avspärrad med kravallstaket och det stod
hundratals fans där och trängdes. Stämningen var hög. Så fort det var någon
aktivitet vid studion började alla att skrika. Men det hände inte så mycket så
tjejerna hade svårt att bestämma sig om de skulle stanna eller gå till en
balkong där bandet visat upp sig flera dagar i rad. Jag erbjöd mig att gå och
spana vid balkongen. Väl där hörde jag en polis säga att de snart skulle komma och
vinka till fansen. Jag ringde och rapporterade och tjejerna kom rusande som
vildingar. De sällade sig till klungorna framför balkongen. Jag tog en skön
sittplats på ett litet parkcafé som fanns där och njöt av en dubbel espresso.
Efter 30-40 min kom en polisbil med svarta rutor åkande upp på balkongavsatsen.
Från bilen klev idolerna ut och kom fram till balkongräcket och vinkade. Det
blev ett öronbedövande jubel!
Det var
fascinerande att betrakta, killarna stod där och såg söta ut. Så fort någon av
dem rörde sig, vinkade eller gestikulerade så höjdes volymen på skrikandet. Det
måste kännas absurt för killarna som är 18-19 år att åstadkomma en sådan
uppståndelse. Och skrämmande, det är tur att de har poliseskort och vakter som
bevakar dem. Annars skulle de lätt bli skadade i de här horderna av hysteriska
tjejer.
Jag kände
mig lycklig när jag såg dem, nu visste jag att tjejerna var nöjda och resan var
lyckad. Jag antar att det blinda avgudandet av
idoler kommer att förändra sig med tiden, men jag hoppas att
tjejerna lär sig att aldrig ge upp om de vill något tillräckligt mycket. Man
ska gå mot sina drömmar!
1 kommentar:
Hur kul som helst att du gjorde det Ann! Nu är du favvo-mostern för Jojo, en riktig hjältinna! Hon är supernöjd att du skrev den här berättelsen, för hon hade en overklighets-känsla, och när det kom på pränt så här, och hon fick visa det för sina kompisar så blev det med ens mer konkret. Jag tror du har fått fans också- nämlgen Jomanda, Berfin och Disa! :)
Skicka en kommentar