Snart åker vi till Spanien

3 av 5 ska med. Gun, Lis och jag, Åza och så lilla mamma. Det blir skojigt, och utmanande... Tror nog mamma ska klara resan bra, trots att hon fyller 75 i år. Men kommer vi att hålla sams?
Barnen ser fram emot att umgås med sin mormor, Irmelin skickade ett vykort till henne när vi var på Skansen igår. Jag tycker mycket om min mamma också, men helst i små doser i taget. För det är så svårt...att lära sig...att inte gå i fällan...och bli en väldigt liten, liten Åza som känner att hon måste försvara sig med näbbar och klor...det måste jag ju faktiskt inte, jag är ju stor nu.

Jag måste säga att jag är imponerad över förvandlingen mamma har genomgått sedan hon flyttade till seniorboendet i Örebro. Tack Ann för att du stöttade och pushade i beslutet! Och tack alla systrar som hjälpte dem att flytta! Vilket liv hon har nu! Fredag till söndag hade hon varit på "läger" på Soliden med kyrkan. På måndag f.m. var hon i kyrkan på gudstjänst och fika och på eftermiddagen skulle hon till sin bokcirkel. På tisdagar och torsdagar har hon pensionärsgrupper i två olika hus och någondag därimellan har hon finska föreningen. Nästan varje dag har hon aktivitet med andra människor och hon har skaffat sig ett stort socialt nätverk. På helgerna är det ofta resor, utflykter och roliga saker på gång. Det är nästan så att hon inte har tid att träffa oss barn!

Mamma är ju en social människa, hon tycker ju om att vara med andra människor, att ha folk omkring sig och hon kan ju prata med alla. Men efter familjeliv där hon haft umgänge med andra familjer så har ju de flesta vänskapsrelationer runnit ut i sanden, som de ju gör för eller senare för de flesta tror jag... Men nu är hon tillbaka med full kraft, härligt! Och att hon själv söker upp alla dessa tillfällen till möten, det är så härligt att se! Hon är inte bara med i sitt egets hus förening, utan även i grann-husets! Det är så bra också att hon får hålla igång, för hon säger gärna att hon är trött, inte orkar något, men det gör hon ju uppenbarligen!

Och det är skönt att höra att hon låter precis som vanligt, jag ser henne ju så sällan så när jag ringer så lyssnar jag vaksamt efter förändringar, men hon är sig verkligen lik! Det är det vanliga, prata mat, prata priser, har jag gått upp eller ned i vikt? Hur är det med mitt hår och med mina finnar? Kan jag uppfostra mina barn eller är de helt hopplösa? Träffar jag hellre svärföräldrarna än henne? Jo och svärfar och hon är förresten ÖVERENS om att jag är ganska så dålig på att uppfostra mina  barn...Och sådär var jag ALDRIG när jag var liten minnsann...Och har jag någon sjukdom så är det säkert det värsta... Ja, ja, jag är faktiskt en stor flicka och behöver inte mammas tröst...