Count your blessings

Imorse när jag vaknade kände jag mig varken särskilt pigg, glad eller inspirerad att börja den nya dagen. Om det inte hade varit för att jag måste fixa frukost till tjejerna, hade jag bara legat kvar i sängen. Sanna är alltid så glad och positiv när hon har en skoldag framför sig. Idag skjutsade jag henne till skolan, eftersom jag har bilen. Hon uppskattar det mycket, känner sig ompysslad. När hon skulle gå in i klassrummet stannade hon till, sa "jag älskar dig mamma" och gav mej en puss på kinden. Hon är en genomgo tjej! Jomanda är hemma sen igår, för ont i halsen. Hon blir riktigt slapp och seg när hon går hemma.. joo, jag känner igen det..
Men, jag började med att tänka på vårt gamla sunkiga hus, med trasiga tapeter, halvfärdig renovering och gamla sunkiga möbler. Suck! och sen en stor tomt med en massa äpplen o päron liggande på marken, som jag vare sig har någon energi eller lust till att plocka upp. Suck igen! Men sen tänkte jag på den där frasen som jag sett så många gånger från en vän på Facebook- "Count your blessings". Då tänkte jag att jag tänker om lite här: Jag bor , i ett hus mitt i stan, med en bra skola 3 minuters promenad härifrån. Jag har en familj, en man och två underbara döttrar. Jag har tid att göra saker jag tycker om :träna gå på bio och teater. Jag har alla möjligheter som finns egentligen, att kunna göra vad jag vill. Så just då, i det ögonblicket, kändes det lite bättre. Det största hindret för min egen utveckling är ändå jag själv. "Du duger som du är" sa några medmänniskor till mig. Mina tidigare arbetskamrater skrev som avsked: "Var alltid dig själv." Jo, där klämmer nog skon som mest. Att jag bär på denna ständiga följeslagare som tynger ner mig och gör mig orkeslös, trött, resignerad och deprimerad. Jag-är-värdelös-spöket. Den hänger sig fast, jag lyckas inte slänga av mig den. Men emellanåt glömmer jag den lite, ignorerar den. I korta euforiska stunder kan jag lyckas övertyga både mig själv och andra att jag är både duktig, kapabel, trevlig, duglig och skicklig. På det mesta egentligen. Ha ha! Men upp till bevis? Då faller allt platt som en pannkaka. Det finns säkert nån kurs för det där. Det finns kurser för allting. Tror bara inte på att det hjälper så mycket att gå dem. Det skulle däremot hjälpa om jag någon gång i livet faktiskt kunde genomföra något riktigt bra, visa för mig själv att jag faktiskt KAN någonting. Något som är värdefullt. För mig. Mest. En gång drömde jag att jag stod på en tennisplan och skulle skjuta över tennisbollar. Men jag träffade aldrig rätt. De kom aldrig över till andra sidan. En ganska illustrativ dröm, skulle jag vilja påstå. På något sätt så känner jag mig handligsförlamad. Som om jag vore bunden till händer och fötter. Jag får aldrig riktigt längre tag i den där känslan om att "allt är möjligt". Istället får jag verkligen tag om känslan att "allt är försent" Då finns ju inte mycket kvar att vara sig säga eller göra. Men lite livsgnista finns det ännu. Nån gång ska jag komma ur den här "förlamningen". Jag tror att jag sjunker ner i någon slags dvala när det blir mörkt och kallt. Jag behöver ljus och värme! Tänk om jag kunde ta mitt pick och pack och dra dit solen lyser! Få tillbaka energin och lusten att leva.. Nåväl, jag få se fram emot min lilla Talinnresa i november. Kanske vaknar livsandarna något av den? Hursomhelst hoppas jag att T. och jag ska få det lite mysigt ihop på tu man hand. Det händer allt för sällan. OCH att T. kan slappna av.. det blir nog den svåraste biten..