...och jag har tränat bort min dumma dialekt..

I fredags var jag hembjuden till Anna, som också hade sin barndomskompis från Stockholm, Mia på besök. Vi drack vin, åt mat och snicksnackade om ditten och datten. Då sa plötsligt Mia: "Varifrån kommer du då, Git? Ja, jag kommer från Örebro, eller, snarare från Pålsboda från början. "Men det hörs ju inte alls, du har ju ingen dialekt? Nej, sa jag, då, mäkta stolt, tack ska du ha, den har jag tränat bort." "Ja, det har du verkligen, sa hon, det hörs ingenting alls att du är närking". I efterhand måste jag ändå tycka att min reaktion på något vis är lite märklig. Varför ska man vara stolt över att det inte hörs varifrån man kommer? Vad hade Fredrik "Värsta språket" sagt om det? Han kommer förstås också från "gnällbältet", Eskilstuna, tror jag. Men tydligen är inte han heller så värst stolt över sin dialekt, för den går ju på intet sätt att spåra när han pratar. Det är inte så konstigt ändå, när jag tänker närmare på saken. För vem tusan vill låta som Yvonne Ryding när man öppnar käften? Ibland använder jag mig faktiskt av min dialekt, men då brer jag på extra överdrivet och lägger mig till med en extra nasal stämma: "är det nån himma? Jag kommmer från Örebroooooou!" Men då naturligtvis i syfte att skoja.
Ja, ja, det hjälper ändå inte. Ingen sörjer när jag dör, ingen ska sakna det jag gör, ingen vill veta var jag köpt min tröja...
Snart ska jag cykla iväg till Kvarnen för ett Box-pass med Omer. Det är det näst sista han kör för denna termin. Så då får man passa på. Och den stackarn som ska boxas med mig får passa sig, för jag känner att jag har en massa uppdämd energi som måste ut. Perfekt att boxas då!