Besök på "Herrklubb"

I morse överfölls jag plötsligt av en vild känsla och skickade iväg ett kärleksfullt SMS till maken. Jag fick omedelbar respons då jag blev utbjuden på lunch-date. Perfekt! Jag var hungrig så klockorna stannade. Utan mål drog vi iväg i Silverpilen och hamnade slutligen på Gubbarna på Öster. Ett alldeles förträffligt lunchställe på- ja, just Öster, vår kära gamla stadsdel där vi bodde under våra fria vilda år som barnfritt par.Tidigare namn på stället var "Grabbarna på Öster". Nu har väl åren gått och de har, till skillnad från oss, "gubbat" till sig en aning. När jag inträder i restaurangen slås jag av ett faktum: Jag är i princip nästan den enda kvinnan på placet! "ja, stället gör iallafal själ för namnet" tänker jag medan jag balanserande brickan med sallad, köttgryta, fisk och lingondricka, letar rätt på ett ledigt bord, samtidigt som jag blir fullkomligen bombarderad av undrande blickar från alla dessa gubbar. De fullkomligen blåstirrar. Så mycket att jag undrar om jag har en sotfläck i ansiktet. Jag har känslan av att vara en Alien, eller möjligtvis ett inkräktande "kvinntimmer" på en förlegad gammal herrklubb. Hur kommer det sig att de flesta lunchställena i stan har en övervägande majoritet av män i sitt kundklientel?
Min gissning är följande: Lunchställena är en manlig "frizon" där männen kommer undan för en stund och kan känna sig avslappnade och vara sig själva(ja, just det, som en herrklubb!!) Min andra teori om varför det kan bli så är enkel:att äta lunch i Örebro är en riktigt dyr affär, vi är en av landets dyraste lunchstäder. Och hur står det till med mäns löner kontra kvinnors löner? Jo, just det, vi tjänar i snitt några tusenlappar mindre i månaden än vad män gör. Enkelt, min käre Watson! Nåja, så länge jag blir serverad god och vällagad mat kan jag stå ut med att bli utstirrad. Jag är ju trots allt en äkta Aremyrare.

PS. Vem betalade lunchen? Min käre man såklart! ;)