Splittrad..

och trött. Inatt drömde jag hemska, konstiga bisarra drömmar. Kanske det beror på all stress runt omkring. Jag har märkt att när jag tar den nya medicinen på kvällen blir jag genast dödens trött. Så t ex satt jag och sov mig igenom Let's Dance i lördags. Igår la vi oss nio. Ändå sov jag(nåja vaknade några gånger under natten som vanligt) till åtta. Känner mig inte alls utsövd.
Igår var ju en bra dag då vi föräldrar i Sannas fotbollslag drog in 10000 till laget på VårCupen. Dels på cup-avgifter, dels på lotteri och fikaförsäljning. Allt fika sålde i princip taberas, och vi hade mycket! Det var supertrevligt, trots kylan. En av föräldrarna hade med sig en musikanläggning, så vi hade schysst musik medan vi krängde fika. Dessutom kunde vi ropa ut när matcher spelades och resultaten. Mycket proffsigt! Det var en heldag därute på Ekäng, från kvart i åtta på morgonen till 17 på kvällen. Så vi var trötta men glada, Sanna och jag. Laget kom näst sist, men Sanna och hennes lagkompisar hade roligt, jag tror inte att detta faktum bekymrar dem så mycket.
Det var dags att gå till AF idag. Jag var där halv tio, men de öppnade inte förrän 10,så jag fick gå och dra på stan en stund. När jag kom dit var det proppfullt med folk, och naturligtvis missade jag när de ropade upp mig första gången, så de fick skriva upp mig en gång till. Onödig tid. Men, men..
När jag kom hem sorterade jag bland alla mina papper. Hjälp! Måste ha en ny pärm, den jag har är proppfull. Ordningsam som jag är(NOT!) så hade jag lyckats lägga fredagens post i trappen. Där låg ett brev från.. gissa?.. FK! Jag måste göra en ny komplettering på min inskickade blankett för jag hade råkat skriva fel datum med en dag. Suck! Varför kan jag aldrig få någonting rätt från början? Men jag ringde iallafall och kollade upp ordentligt hur jag ska göra, så denna gången ska det bli rätt. Det hör till sjukdomsbilden när man är deprimerad att det är svårt att samla tankarna. Dessutom får jag alltid hjärtat i halsgropen och blir superstressad när jag får brev från myndigheter. I rena skräcken kan det bli fel..
Jag hade också fått en brev från min Jobbcoach på Jobbet.se. Min jobbcoachning startar på tisdag nästa vecka och ska sträcka sig till 10 juli. Detta ska bli bra, detta ska bli vändningen! Men hon har inte hört av sig idag som hon lovade. Jag ringde, men det var en telefonsvarare på. Trist. Hoppas att hon hör av sig imorgon iallafall.
Min förkylnning hänger i som en ovälkommen gäst i kroppen. Jag hade gett den 9 dagar, sen tränade jag i lördags, ett Kettlebellpass för funktionärer på Friskis. Då märkte jag att jag har en infektion i kroppen. När jag kom hem la jag mig och sov i två timmar, helt utmattad.. Jag väntar och väntar, men vad ska jag göra? Äta apelsiner, vitlök? Blir så jag klättrar på väggarna när jag inte får träna. Det är ju det som har blivit mitt lyckopiller. När jag tränar mår jag riktigt bra, och det får gärna vara hård träning där jag får ta ut mig rejält. Som Thaiboxningen. Nu är det jättelängesen sist, och jag saknar det. Jag tror faktiskt att det är den roligaste träningen jag någonsin har provat på. Och jag har provat mycket..
Imorgon ska jag träffa Pernilla på TRR. Hon kanske har något nytt kreativt att tipsa om, hursomhelst är det trevligt att träffa henne igen.
Hur längesedan är det jag var riktigt äkta glad, ända inifrån och ut? Jag minns inte det? Det kan röra sig om år.
I påsk är vi bortbjudna till svärfar på annandagen. Jag har bjudit in ett par kompisar till oss oxå på Påskafton, då vi kör knytis. Kanske vi träffar syster i Glanshammar en av dagarna. Så det blir fullt upp. Alltid bra, då behöver jag inte tänka så mycket. På Friskis är det Påskschema, så nån av passen ska väl gå att klämma in, för då ÄR förkylningen besegrad har jag bestämt.
Sanna och Jojo har Påsklov vilket innebär att det ska serveras frukost, lunch, middag på olika tider. Laga mat går an, men att planera vad som ska ätas, nej, är inte bra på det alls. Känner det som en ständig boja. Hela livet går ut på detta med mat känns det som. Ett matpiller om dagen och sen var det klart? Lite tråkigt kanske, men tänk vad mycket tid man skulle få! Jag är ändå glad att jag har någon att laga mat åt, om inte vore livet oändligt mycket tristare.
Kanske jag borde göra något helt oväntat? Något annorlunda? Något jag aldrig brukar göra? För att bryta alla gamla invanda tankegångar och mönster? Det är tristessen som har slagit sina klor i mig, och det är bara jag som kan göra någonting åt det.
Hmm..? Fortsättning följer..