det känns överhuvudtaget olustigt idag, i magen och i hela kroppen. Känner mig obestämbart rädd, vet inte var det kommer ifrån. En otrygg, olustig känsla, så illa att jag ryser, får frossa. Känner mig också outsägligt sorgsen. Orkar ingenting. Har det nåt med medicineringen att göra? Jag tog bara 1 tablett, inte 1 1/2. Men jag kände så här redan från början när jag vaknade, så jag tror inte det. Både barnen är hemma iallafall, så de är i säkerhet nu.
Sanna ska skjutsas till ridskolan kvart över fyra. Varken hon eller jag har lust. Men jag sa till henne att hon måste. Det kostar en förmögenhet att rida, och sen måste man ha lite disciplin när man sportar oxå. Det är inte bara att strunta i träning för man inte känner för det just för tillfället. Det är själva grejen att ta sig iväg som är det jobbiga. När hon väl kommit dit tycker hon ju att det är roligt att rida. Det är synd att komma efter, för i sommar ska hon få gå på ridläger. Den lilla lyckosten! Det var min allra största önskedröm när jag var liten. Men det fick jag aldrig. För många år sen, som vuxen, förverkligade jag min dröm litegrann. Då gick jag en ridkurs för vuxna på Hagaby ridskola. Men det var bara några timmar på kvällen måndag till fredag. Men som jag njöt! Riktigt kul var det.
Senare ikväll ska jag pröva Actics träning "Mage-Rumpa-Lår och Core". Jag läste att för att få ner magen är det bra att jobba mycket med de inre magmusklerna. Så jag får köra många sådana! Suck, den där svällande saken vill aldrig ge sig. Tycker att jag jobbar stenhårt, men lite har den ju gått ner. Det gäller att vara ihärdig.
I min strävan att förbränna har jag ju varit ute och gått en hel massa. Det har nu visat sig i min dumma fotvrist igen. Haltar och har ont i den. Så jag försöker att göra alla övningar med foten som Ann har visat mig. När jag snurrar på fotleden så bara knakar det.. Därför har jag hoppat över mina morgonpromenader ett par dagar. Skönt faktiskt.
För övrigt ser jag ingenting roligt med att gå tillbaka till utbildningen igen sen. Har ingen ork eller gnista kvar, ingen lust heller. Det känns bara totalt meningslöst. Men något val har jag inte.
Då och då ser jag intressanta jobb som jag skulle kunna söka. Men det gör jag aldrig. Kan inte förmå mig. Det känns också totalt meningslöst. Vad skulle jag skriva? För närvarande är jag sjukskriven för att jag är deprimerad? Attraktivt.
Nu ska jag gå ut och skotta och sopa rent trappen,(för att T. bad mig) vi har ju fått ny "härlig" snö. Hurra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar