Tankar om social gemenskap

Jag lyckas aldrig känna mig "hemma" i sociala sammanhang. Ibland kan jag för en kort stund få en illusion av att jag är med i gemenskapen, för att i nästa stund inse att det var just en illusion.
Jag har inga vänner i Örebro jag kan ringa och umgås med. Bara "bekanta". Om jag väl hittar nån jag klickar med så är det lätt att få känslan av att vara för påflugen.
Jag hittar vänner då och då, men de försvinner alltid till slut. Det sociala handikapp jag har vet jag inte vad det är. För mig är det osynligt. Skulle ge mycket för att få reda på vad det är som felar.
Jag är också sån att jag vill göra saker spontant. Vill inte planera. Då får man också göra saker ensam. Vilket jag har gjort under alla år: gympat ensam, gått på bio och teater ensam, gått på stan ensam, gått på fester ensam.
Jag har vant mig vi det.
Det innebär dock inte att det är det jag föredrar.
Jag har även vant mig vid den känslan att alltid känna mig kufisk, så det är inget nytt. Ja, jag söker mig alltid till sociala sammanhang. Men jag kommer ofta hem med ett sår inombords och en fråga: varför duger jag inte som jag är? Men som sagt, nu har jag definitivt beslutat att jag inte längre ber om ursäkt för vem jag är. Take me or leave me. Det händer att folk tycker synd om en för att man alltid kommer ensam. Det är ingen rolig känsla att bli sedd som ett offer. Jag känner igen det där den 10-åriga Tanja Lorentzon trotsigt säger (i sin monolog "Mormors Svarta Ögon"): "När du tycker synd om mig gör du dej bättre än mig. Och det är du inte!"


Få människor är ensamvargar. Jag tror de flesta människor vill leva i flock. Då är det svårt att stå ut och vara annorlunda. Det krävs att man är enormt stark i sig själv.